En dag att minnas

Snart är det Fadimedagen. Dagen då vi påminns om den importerade hederskulturens fula tryne. Fadime blev ett offer på den politiska korrekthetens altare som är uppbyggt av beröringsskräck. Innan Fadime sköts i ansiktet av sin far så ignorerades hedersproblemet av etablissemanget, för man ville inte “spä på främlingsfientligheten” Mona Sahlin som senare grät, av skam för hennes och hennes partis ickeagerande får vi hoppas, på Fadimes begravning lyfte frågan lite strax efter. Inte för att ta itu med grundproblemet utan för att “skydda” de som ville/kunde ta sig ur skamkulturen. Resten fick klara sig bäst de ville.

Apropå denna dag så surfade jag lite i historien och hittade en idag uppseendeväckande artikel av självaste Ann-Charlotte Marteus från 2008, ni vet hon som med kikare ser rasister runt varje hörn från Expressens elfenbenstorn, där hon ondgör sig över att de som lyfter fram frågan om skamkulturen från MENA kallas för rasister. Inget har  hänt sen dess, förutom att hon sällat sig till dem hon kritiserar. Det var lite andra tongångar än idag på hennes artiklar, i alla fall den här.

Eller vad sägs om detta från artikeln:

Efter morden på Pela och Fadime är det förvisso inte rumsrent, längre, att vara helt kulturrelativistisk: man kommer inte undan med att ”hedersmord är en kulturyttring som det vore rasistiskt att fördöma rakt av.”
Men under ytan är väldigt många aktörer uppenbart rädda för att dra på sig rasismanklagelser. Skolorna, när de inte ser till att skolplikten respekteras av alla föräldrar. Socialtjänsten, när den försöker få hotade flickor att tala ut med sina mördare in spé.
Mest belysande är kanske fallet med ”Rädda barnen”. Rörelsen strök för ett tag sedan ”känsliga” formuleringar i en rapport om hedersrelaterat våld. Ordförande Marianne Nivert förklarade saken med att det vore diskriminerande att koppla hedersvåldet till vissa kulturer eller folkgrupper.

En annan som skrivit om skamkulturen är Pernilla Ouis, en fd muslim. Hon beskriver vad klan och hedersmentalitet handlar om. ( Artikeln finns av någon anledning inte kvar på Sydsvenskan, men man har ju alltid Wayback machine som sparar allt som skrivs på nätet.)

Inför den här dagen bör vi ha i minnet att det är denna klanmentalitet vi ser som den huvudsakliga invandringen av idag. Det är närmast kriminellt naivt att gå omkring och tro att det på något sätt skulle berika ett samhälle som passerat det stadiet i utvecklingen. Men det är bevarandet av dessa klaners heder och kultur som många, många sk  “anti”-rasister cementerar i sin jakt på oliktänkare.

Läs gärna Nordic Dervish om Fadimedagen