Vad är en åsikt och varför är den så farlig?

Jag har nu under några år följt debatten i svensk offentlighet. Det har blivit mest den om invandringen eftersom den tycks vara så lätt att framkalla känsloreaktioner som sedan döljs som ”argument” och att ”man tar debatten” Men jag märker att det är ofta samma slags taktiker som används oavsett ämne.

För många (de flesta?) svenskar tycks åsikter vara någonting farligt, inte alla åsikter dock. Om en åsikt stämmer överens med den överenskomna ”värdegrunden” den som ”alla” är överens om, är den inte så farlig, tvärtom, den uppmuntras och hyllas. Det finns folk som har åsikten att invandringen inte är så bra, det finns de som har som åsikt att den är bra. Det finns folk som har åsikten att det inte förekommit så stor judeutrotning som påstås. Det finns folk som har åsikten att de allra flesta problem kan skyllas på saker som ”utanförskap” och ”maktfördelning” som enda orsak till varför saker och ting händer. Det finns folk som anser att vissa kulturer är bättre än andra. T.ex. har många åsikten att den sorts kultur som det de tolkar som nazism är avskyvärt och ”ska bekämpas med alla medel.” Med medel som inte skulle vara ok om det drabbade dem som har åsiktnormens ”beskydd”.  Andra har åsikten att medeltida värderingar som man försöker återinföra i samhällen som med blod och tårar bekämpat är minst lika avskyvärda som det en del kallar ”nazism” och ”rasism”

Varför anses vissa åsikter vara värd allt hat, men inte andra? Med hat menar jag de behandlingar av folk, av individer som uttrycker en åsikt, som inte delar ens åsikt. Hur kan det komma sig att det inte anses avskyvärt att några saboterar demokratiska möten, sparkar ut medlemmar, ger sparken när det gäller en åsikt, men inte en annan? Varför är stigmatisering och knuffande uti utanförskap och marginalisering ok ibland bara? Dessa frågor är de jag ställt med mina över nu ett tusen bloggposter. Varför hycklar så många i Sverige?

Jag har idag den åsikten att det handlar om någonting djupt mänskligt, det som jag var inne på i mitt förra inlägg om människans tragiska behov av att tillhöra en grupp. Jag förstår naturligtvis att vi alla styrs av reptilhjärnan i det mesta, men jag önskar mig att vi hade kommit längre med tanke på vad människan har åstadkommit som djur. Varför har vi inte gjort det? Uppenbarligen har ju människan en förmåga att tänka utanför den box som naturen tilldelat alla djur. Människan har ett medvetande som kan reflektera abstrakt. Människan kan se ”utanför” sig själv och sin omedelbara situation och omgivning. Men ändå väljer människan att identfiera sig med sin egen grupp. Som jag skrev tidigare så ser jag ingen skillnad på grupper som påstår sig värna ”mänsklighet” eller ”rasism” de är grupper båda två, och som sådana styrs de i grunden av samma mål: att just min grupp är ”bäst” och värd att kämpa för till varje pris, hur orimligt och vansinnigt det priset än är. Vansinnet träder in när den gruppen man själv ser ner på inte fogar sig och tycker som jag.

Vad är då en ”åsikt”? Vad är detta som väcker så mycket hat och känslor?

För mig är en åsikt någonting som en människa ”tycker” som en människa känner är ”rätt” Jag tror inte att det per automatik betyder att den omsätts till handling (om nu åsikten skulle vara vad vissa uppfattar som av våldsamt slag) När man förtrycker åsikter däremot, då tror jag att resultatet av förtrycket blir våld.

Egentligen ogillar jag att behöva bekräfta ”Godwins lag”, men det verkar vara det enda språket som vissa förstår tragiskt nog. Därför nedlåter jag mig till att nyttja mig av detta som jag anser vara ”vänsterretorik” Den om att hänvisa till ”30-talet” (även om jag noterat den nya trenden om Breivik då den väcker känslor bättre, ingen vill ju bli ihopsmetad med Breivik)

Jag tror att detta illa dolda hat som vi ser mot avvikande åsikter i just invandringsfrågan grundar sig i att vissa lever efter myten om, och jag får parafrasera lite då jag inte kommer ihåg ordspråket ordagrant: ”om man inte inte kan sin historia så är man dömd att upprepa den” Jag ifrågasätter denna födom. Nu har jag dock skrivit så mycket att jag lämnar problematiserandet till ett annat inlägg. För nu ska jag titta på det senast avsnittet av ”Game of Thrones” säsong 2 som jag illegalt laddat ner.

Men jag skulle uppskatta om någon känner för att ifrågasätta mig och min syn, så att jag kan få input. Min åsikt har jag bildat utifrån min erfarenhet av verkligheten som jag ser den. Du kanske tycker att jag ”flummar”? Du kanske tycker att jag är helt väck och förstår inte ett ord av vad jag menar? Kanske känner du rent av igen dig i dessa funderingar Säg det i kommentarsfältet! Detta är min åsikt, vad är din i frågan? (om du nu uppfattar någon fråga i texten ;) )

Vad skiljer en judefobiker från en nazifobiker?

Jag missade twitterstormen som utbröt bland alla människor som känner att de har rätt att kasta den första stenen efter att Sverigedemokraternas Björn Söder sagt ”Sverige?” på facebook i nån kommentar. De upprörda ”vet” minsann vad han menade eftersom de ”genomskådat” och sett vad han ”egentligen” är. Ungefär som alla de som ”vet” att judar står för allt ont här i världen. De ser små bitar av saken och lägger ihop 2 och 2. De ser alla tecknen som bevisar att deras misstankar är sanna.

Kanske menade han just det som DN påstår, kanske inte. Jag har ingen aning. Men jag är fascinerad av dessa twitter- och facebookstormar som sker titt som tätt. Ofta är de emot vad någon har sagt, eller snarare vad folk tror att någon sagt.

Twitter och Facebook är ställen där man avsiktligt missförstår varandra. Folk sitter där dagarna i ända och letar efter fel att hacka ner på. Inte sällan är dessa journalister, men även vi bloggare.

Senast hade vi nån fd kriminell typ som skrev att han ville använda köksyxa på Jimmie Åkesson. De som av den där typen och hans anhang betraktas som rasister reagerade på precis samma sätt som twittervänstern nu gjort på Björn Söders uttalande. De valde att använda den värsta tolkningen som gick att uppbringa utan att blanda in hjärnan. Jag själv hängde naturligtvis på och högg på den här stackars figuren trots att han uppenbart låg ner redan. Mest för att bidra till en ”twitterstorm” från andra hållet som omväxling, för att lyfta fram det ointelligenta i det. Denna sortens ”argumentationsteknik” är lite för billig och ovärdig för att passera oproblematiserad anser jag.

Det är uppenbart för en normalt begåvad människa att den här rapparen inte gjorde annat än uttryckte sina känslor snarare än en avsikt. Lika så med Björn Söders uttalande. Det är det som är problemet med svensk debatt – den handlar om att bröla ut sina känslor snarare än att försöka lösa eventuella problem. Varför vet jag egentligen inte, men jag tror att psykologi har mycket med saken att göra. Dels så har vi min favoritdiagnos ”projektion” som jag tror är en stor bidragande orsak till att folk blir känslosamma. Men även gruppsykologi. Man känner att man tillhör en grupp som man får sig identiteten ifrån. Människan är av naturen en gruppvarelse och söker hela tiden tryggheten i den. Det må vara en nationell, religiös eller politisk grupp, det har ingen betydelse egentligen vad som är gruppens syfte och mål, essensen är att man vill tillhöra till en grupp. Det är otryggt att stå ensam i en värld av grupper.

Detta föder av naturen konflikter då människan är som hon är. Hon tycker ju naturligtvis att just hennes grupp är den bästa på hela jorden och att alla borde vara med och bekräfta att man gjort rätt gruppval.
Men sen när det dyker upp någon som inte alls tycker att min grupp är den bästa så måste denna röst tystas. Den ifrågasätter ju i grunden det jag tror på och har byggt upp min världsbild på. Denna person eller representant för en annan grupp blir ett hot mot ens identitet. Det är då man tar till det avsiktliga missförståndet och med den det följande hatet.

SvD 2 Ex AB DN

”Myten om ankarbarn krossad”

*edit* Noterar idag den 29:e att Migrationsverket har tagit bort ”25%”. Kanske för att många av oss reagerade på att siffran 10% användes? Blev som lite störande kanske att en siffra som var högre skulle förta hatet mot dem som inte håller med?

*edit* 31/5. Merit Wager har publicerat lite kommentarer från miggor apropå detta med ”ankarbarn”. Information som migrationsverket ansåg oviktigt att ange, för hur skulle det hjälpa alla som tror att ankarbarn är en myt.

Från Merit Wagers sajt:

Så det blir för det första tämligen missvisande när verket rapporterar hur många anhöriga som fick bifall – vi har nämligen under just den här aktuella perioden ägnat oss åt att avslå somaliska ansökningar en masse.

——————————————————————————————————————————————————————————————————–

 

Idag recenseras en undersökning som migrationverket gjort för Sveriges Radios räkning. Den visar att bara 25% av de sk ”ensamkommande barnen” är ankarbarn.

Under åren (2007–2011) beviljades totalt 6 109 ensamkommande barn/ungdomar permanenta uppehållstillstånd. Under samma period har 1 487 personer (föräldrar och syskon) beviljats uppehållstillstånd på anknytning till ett ensamkommande barn det vill säga knappt 25 procent.

Fakta är alltid relevant. Även om vi inte får se själva undersökningen så får vi anta att det är fakta (jag menar hur svårt är det att länka till den?) Vissa vänsterbloggare o andra jublar för detta var någonting som de ”vetat” hela tiden. Jag ställer mig dock tvivlande till huruvida de ”vetat” någonting, snarare är det nog så att deras ”vetskap” bestod i att det var vad de betraktar som sk ”främlingsfientliga” som pratat om ankarbarn och intagit motsatt åsikt helt enkelt. För att det ”känns” mera rätt.

Dessa individer tar denna undersökning som bevis på att det är rasister o.dyl. som opponerar sig mot invandringspolitiken och dess konsekver.

Men är det verkligen så märkligt att folk tror att det finns sk ankarbarn? När man läser om verkligheten som de som faktiskt har inblick i den delger så är misstanken befogad som jag ser det. Var och en som anstränger sig lite för att leta upp fakta kan se att det är lite si och så med sanningshalten och trovärdigheten hos många asylsökande. Sätter man det i relation till det faktum att det inte är en mänsklig rättighet att få flytta som man vill mellan länder, så förstår man hur fördomar tillverkas av de som säger sig vara emot fördomar. Dessa tycker det borde vara en mänsklig rättighet att folk ska kunna flytta som de vill och när de vill.

Men det är som bekant lite skillnad på vad man tycker och verkligheten. Så jag ser ur den synvinkeln inte någon större skillnad hos de flesta sk ”antirasister” som ”rasister”. Därför har jag i mina inlägg på nätet ändrat citattecknens plats och kallar dem för ”anti” rasister. (Vilket jag tycker är fyndigt ;)

Jag menar på att dessa anti rent psykologiskt inte skiljer sig från dem de hatar, de har bara ett annat objekt för sin ”rasism”. Det är åsikter istället för hudfärg, men hatet och sättet att behandla det som är annorlunda är densamma. Det handlar om att stigmatisera, det handlar om att stöta ut ur gemenskapen, det handlar om att visa att man själv är bättre än ”dom där”.

Men naturligtvis får ju [nästan] alla tycka vad de vill och arbeta demokratiskt för att genomföra det de tycker är bra. Men jag har svårt att ta sådana människor på allvar då faktum är att för att deras fantasi om det ”multikulturella” samhället ska praktiskt kunna genomföras så måste hela världsekonomin förändras först.  Jag misstänker att de allra flesta som kallar sig ”antirasister” och som förespråkar öppna gränser utan kontroll använder sina känslor mer än hjärnor. Fakta är ju att deras fantasi om det multikulturella aldrig har existerat i historien, varför jag och många andra kallar det ett ”experiment”

Först när invandringspolitiken blir konsekvent istället för ett resultat av populistiska utspel, så lär föreställningar som denna om ankarbarn leva vidare.

DN EX SvD

Är hemspråksundervisning så nödvändig att staten ska stå för den?

Nu har tydligen vänstern gjort som de beskyller högern för och röstat med Sverigedmokraterna, gett Sverigedemokraterna inflytande i politiken. Nå, nu visste inte vänstern att Sverigedemokraterna skulle rösta så som de gjorde i frågan om legitimation för hemspråkslärare. Men såna petitesser ska man väl i rättvisans namn inte fästa sig vid när det handlar om stigmatiseringsretorik? Hade vänstern vetat det så hade i alla fall sossarna ändrat åsikt bara för att.

Jag skulle vilja problematisera detta med hemspråksundervisning. Är det verkligen någonting staten ska stå för?

Jag kommer som bekant från finland, vi anlände hit i början på 70-talet, ni vet tiden då det fanns jobb att komma till. Då var det massinvandring av bland annat finnar. Språk var något man utbildade sig i på kvällarna efter skolan och arbetet och det gick ju bra då, även om man bodde i finska enklaver mer eller mindre. Fast, visst det fanns inte samma svenskflykt från ghettona som idag.

Varför ska staten stå för det? Och på skoltid därtill. De som är intresserade av att bevara sitt språk kan väl göra det på fritiden eller som språkämne i skolan..eller? Vad är argumenten för att just staten ska ansvara för alla hemspråk? Det har hävdats att det skulle förbättra inlärningen av svenska, men det finns aldrig några källhänvisningar som visar på att det skulle fungera ett dugg bättre med inlärningen av svenska idag än för 40 år sen, eller ens under invandringens hela historia för den delen…

Jag har släktingar och vänner som till och med gått i helfinska klasser där undervisningen var på finska, deras svenskkunskaper är inte bättre än någon annans och det är si och så med finskan också. Hemspråket, liksom alla språk, kan bara leva så länge det används så jag ifrågasätter om undervisningen i hemspråk några timmar i veckan ens har någon nytta.

Efterblivna kulturer som asylskäl?

När man läser Migileaks så slås man av hur mångaf all som handlar om kulturella orsaker snarare än krig och svält. I dagarna är ett annat fall aktuellt som man söker uppmärksamhet för. Två lesbiska kvinnor har skickats tillbaka till medeltiden som människorna som bor där upprätthåller. När dessa kurder nu fått det närmaste de kan få till en egen nation så hade man ju hoppats att de skulle kravla upp ur den medeltida sörjan, men istället verkar den bli än värre. Så frågan är om dessa kurder som finns där är mogna att ta ansvar för sig själva? Ska de verkligen få ha ett självstyre?

Då det är så många som flyr sin egen familj och släkt eller de som var ämnade att bli deras släkt i klansamhället som styr där nere, så undrar jag om det inte är dags att sverige markerar att man inte tolererar denna sortens barbari genom att officiellt erkänna dessa länders styrelseskick som de efterblivna och bakåtsträvande stater de är? Istället för att behandla dem som normala, som om dessa medeltida människor som står bakom skamkulturen skulle vara jämlika som stater eller myndigheter.

När någon som av kulturella skäl känner att de är hotade till livet av kulturen och flyr till sverige så bör sverige ange det som orsaken i klartext. Lite vanlig hederlig svensk stigmatisering även mot annat än SD helt enkelt. (blir som lite enformigt) Kanske skulle det lyckas bättre på människor som styrs av vad de i sina huvuden kallar ”heder”? Ett slags hederstänk mot ett annat.

Varför inte angripa grundproblemet till varför dessa människor måste fly?

Hur uppkommer extremism?

Vi får ständigt höra att den sk ”högerextremismen” är på frammarsch. Inte minst från EXPO som ju lever på att den åtminstone ser ut att vara på frammarsch. Vad man menar med ”högerextremism” väljar man bekvämt nog att inte specificera. Så allt som ens andas kritik mot invandringspolitiken eller oförmågan att pragmatiskt ta hand om interna problem med vissa minoriteter blir högerextremism, det blir som enklare om man inte komplicerar för mycket.

Kanske är det så att en ungersk ”svensson” ser att den politik som förs och förts inte leder någonstans och provar andra alternativ i sitt röstande? Först kanske man röstar på högerextremism light, dvs partier som har ”milda” förslag på hur man kan förändra politiken. Men snart blir man varse om hysterin dylika förslag framkallar. Plötsligt får man veta hur Hitler har återuppstått (eller Breivik som är den nya måttstocken i sverige) av ens de mest harmlösa förslag baserade på pragmatism snarare än ”hitlerism”. Det ska blaffas på med stigmatisering av budbäraren in absurdum. Sådant ökar som inte trovärdigheten för sk ”medmänskliga”. Den normalt begåvade ifrågasätter naturligtvis logiken bakom överreaktionerna som sk ”anti” rasister visar prov på. När sen de andra politiska partierna finner att det är opportunt att dela hysterin blir den norm. Då dessa i princip kallar allt för ”högerextremism” så kanske man börjar fundera på vad annat man blivit matad med? Vad mer är utslag av denna sortens hysteri?

Man hör ständigt de som kallas antisemiter o nazister klumpas ihop med de som bara vill ha lite vett och sans i invandringspolitiken. Kanske man då börjar fundera på varför. År det för att man är en antisemit själv, eller är det överreaktioner? Kanske är hatet mot antisemiter också en överreaktion? Tänk om de har rätt, de är ju de enda mer eller mindre som inte viker undan för stigmatiseringstaktiken som majoritetssamhället står för i dessa frågor. Det finns många som kallas för rasister, högerextrema, nazister, islamofober osv osv. som inte gömmer sig bakom fejkade identiteter på nätet. De står för sin åsikt, kanske denna rakrygghet har sin grund i någonting. Kanske är det de säger sant? Hur kommer det sig att de inte viker sig för stigmat de får av de som vet bäst?

Kanske det då händer att man börjar sätta sig in i förintelseförnekelse och den övriga tankevärld som dessa personer står för och upptäcker att man ser linjerna mellan punkterna som dessa ritar upp, att det låter logiskt. Kanske man då ser hur ”lurad” man varit av att gå på orimliga överreaktioner från sk ”anti” fascister.

Kanske är det så extremism växer?

Aftonbladet Svd Dn SvD

Det finns muslimer och så finns det ”muslimer”…

Nima Dervich belyser en avgörande sak i sin Newsmillartikel, något som även jag varit inne på igår: Varför ser vi de muslimer vi ser som representanter i offentligheten?

När någonting ”muslimskt” händer så ser vi samma personer uttala sig i egenskap av muslimer, dessa bjuds in i debatter och nyhetsprogram som representanter för ”alla” muslimer, trots att det är ganska uppenbart att de representerar endast de traditionella/fundamentalistiska muslimerna. Islam har vi fått höra är inte homogent, men den islam som visas upp, och promotas därmen, i media är väldigt homogen. Är det inte Benauda eller Abd al Haqq Kielan så är det SUM eller någon imam från nån moske. Varför får vi inte träffa den kvinnliga imamen som jag hört finns i sverige, förvisso arbetslös inom sitt skrå, men ändå. Vore det inte bra för den sk ”mångfalden” om även hon lyftes fram som representant? Eller nån homosexuell muslim/imam? Varför får inte det moderna islam, det islam som gjort sig av med det traditionella islam, komma fram?

Jag har alltid hävdat att det är med den sk ”islamofobin” som med det som vissa tolkar vara främlingsfientlighet. Det är den svenska åsiktsnormen (även benämnd som PK) som till största delen skapar dessa genom sin enögdhet och oförmåga att tänka utanför boxen. Det är denna enkelspårighet och brist på nyanstänkande som skapar det de påstår sig hata.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 450 andra följare

%d bloggare gillar detta: