Idag blev jag kränkt.

Tänkte idag problematisera detta med kränkthet.

För många av oss finnar är hockey ett stort intresse som skänker mycket nöje och samhörighet, och kronan i det intresset är hockeylandslaget. Man lägger ner mycket tid och pengar på det, särskilt om man har hockeyintresserade barn som utövar sporten.

Finland spelade en hockeymatch igår mot USA. Det gick ju sådär, om man ska uttrycka sig milt. Jag väljer dock att tolka att Jalonen gjorde en Bengt-Åke och beordrade en läggmatch, för det passar min tro bättre. Vilket inte alls är så hedersvärt som många svenskar tycks tro ;)

Idag när jag kom till jobbet var inte svenska kollegor sena med att med ett överlägset flin i ansiktet smäda och håna mitt lands, min tros stolthet. Att vara finsk är min identitet och därmed är finska landslaget i ishockey en del av min identitet. Jag kände känslorna bubbla upp inom mig. Först blir jag arg och sen ledsen över att man inte visar mig respekt i min sorg.

Dessa individet tycks tro att det ”bara är en sport” och ”lite ska man tåla”. Fakta är att det väcker stort obehag för mig att bli hånad för landslagets nederlag. Den här arbetsdagen kommer inte att bli rolig. Det kommer inte vara roligt att jobba idag. Kort sagt: man kränker mina känslor. Men jag misstänker starkt att jag knappast skulle få gehör för det hos DO. Nu har det mig veterligen aldrig prövats, men bara det talar för att DO inte bryr sig särskilt mycket om vissa personers upplevelser av sin identitet.

Det jag skulle vilja problematisera är detta med kränkthet. Vissa grupper har ju fått en särställning. Med hjälp av lagen har de fått kvitto på att de har rätt att känna sig kränkta – när de upplever det.  Naturligtvis har alla rätt att uppleva sig kränkta, men det är få som kan gå till en domstol och få pengar för sin upplevda känsla.

Det som är den springande punkten här är ”upplevelsen”. På samma sätt som jag upplever obehag av att bli hånad så upplever den som fått lagstadgad rätt att känna sig kränkt obehag. Dennes identitet, liksom min, blir hånad och ifrågasatt.

Nu invänder ju de flesta mot att jag jämför religion, könstillhörighet och sexuell läggning med ett hockeylag och dess inverkan på mig som individ. Men om man går lite djupare, till upplevelsen av kränkningen. Varför anses vissa enstaka gruppers upplevelse värderas högre än andras? Upplever jag att kränkningen är mindre än t.ex. en slöjas? Hur avgör lagen det? Hur avgör någon annan än individen som upplever det?

Nu är jag förvisso en vuxen person som kan välja hur jag förhåller mig till verkligheten och de negativa upplevelsen den för med sig.  Jag kan därmed vara realistisk och bortse från kollegornas kränkningar av mig som person och se det som kärvänligt käbbel, men det tar egentligen inte bort den initiala upplevelsen. Jag får arbeta med mig själv för att ändra min upplevelse till någonting som jag kan leva med. Jag kan använda min självkänsla och självförtroende för att inte förminska mig själv till att vara ett offer. (detta går lättare och lättare ju mer man gör det) Men alla är inte lika starka som jag. Alla är inte villiga att arbeta med sig själva och ifrågasätta om den initiala känslan man får av någonting. Är den rimlig? Överreagerar jag? Varför finns denna skevhet i synen på människan i svensk lag? Varför delas människor upp i olika grupper i en sån fundamental sak som upplevelser? Varför är vissa upplevelser mer värda än andra? Varför uppmuntras detta offertänkande?

Min tolkning av uppdelandet av människors känslor handlar om historisk skuld. För att skydda vissa grupper som blivit illa åtgångna historiskt. Och det har jag visserligen förståelse för, man vill förhindra att det upprepar sig. Men har det inte gått lite väl långt? Var det verkligen meningen ursprungligen att en liten del av alla religiösa skulle få använda lagen till att tvinga på andra sin tro och värderingar?  (Jag väljer här att inte problematisera HBT då jag inte anser att en tro är detsamma som ras och sexuell läggning. Det kan jag återkomma till om jag känner att jag behöver det)

Jag tänker naturligtvis på fallet med frisören i Malmö som straffades. Inte pga att hon sa till henne att hon inte ville ha muslimer arbetande på sin salong, inte pga att hon ville kränka just denna individ som valt att bära slöja, utan för att hon har som policy att inte tillåta huvudbonad. Slöja eller basebollskeps kvittar.

Men om vi drar det ett steg längre. Tänk om Vicky verkligen hade nekat praktikplatsen just för att praktikanten bar slöja och ingenting annat. Hade Vicki gjort fel verkligen? Måste en arbetsgivare eller organisation dela vilka värderingar som helst?

Jag t.ex. delar inte slöjans, i mina ögon förlegade, syn på män och sex. Jag vill inte legitimera, uppmuntra och sprida den sortens fossila syn som någonting mer normalt i ett modernt samhälle. Ska då en slöja, som har valet att ta av sig den när hon praktiserar, få bestämma med hjälp av lagen att jag måste gå emot mina egna värderingar? Skulle en genusfrisör behöva acceptera en praktikant som säljer och förespråkar porrfilmer på fritiden? Eller vad nu en genusfrisör anser vara för henne oförenligt med hennes tro…

Vi har ju flera exempel på där människor som fått sparken och uteslutits ur fack för att arbetsgivaren respektive facket ansåg att dem som de uteslöt inte ”delade” organisationens ”värderingar”.  Dessa har ju inte rättsligt prövats, vilket är synd. Förvisso förstår jag att ingen provat det rättsligt då man knappast kan få DO att spendera skattepengar på någonting som de inte tror på. Och då blir det ju den kränkte som får betala kalaset. För utgången av en sån rättsprocess är nog ganska given.

(och nu kortvarianten till Tom A: Jag gillar inte hets mot folkgrupp-lagen)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 445 andra följare

%d bloggare gillar detta: