Varför måste man vara ”svensk”?

Det jag finner obegripligt är varför det hos vissa är så, närmast neurotiskt, livsviktigt att betraktas som ”svensk” bara för att man bor i Sverige?
Jag är själv invandrare och har aldrig känt nåt tvång att tillhöra gruppen svenskar. Inte ens när jag gjorde lumpen uppe i Boden. Det fanns visserligen nån fänrik som hade lite åsikter om att ”utlänningar” skulle försvara Sverige. För vad skulle hända om Finland och Sverige krigade mot varandra? Jag kan ju säga ärligt att jag vet inte hur jag skulle ha reagerat och vilka jag skulle krigat för. Hade nog berott på anledningen till kriget. Men den frågan behöver jag som tur är aldrig ta ställning till.

Folk (svenskar) har sett mig som den finne jag är. Jag har ett ”typiskt finskt” utseende, slavisk. Har blivit kallad finnjävel och allt det där med koskenkorva och knivar och att jag ska åka hem om det inte passar.
Men trots, eller kanske tack vare? det så har jag aldrig känt mig utanför eller inte accepterad som människa. Jag har blivit sedd för den jag är. Min far var en ”typisk” finne, han lärde sig aldrig svenska och söp ihjäl sig. Trots hög utbildning i Finland så blev han ”bara” en arbetare här i Sverige (helt enkelt för att det var så våldsamt mycket bättre betalt och då var vi ändå fattiga i Sverige enligt dagens definition) Det intressanta var att han själv egentligen inte såg ner på sig själv för att han ”gått ner sig” det var mest enstaka i omgivningen som tyckte att det var ”hemskt” att han inte kunde försörja sig som den ingenjör han var utbildad till. Och för att förekomma flumlogik: Han var alkoholist innan vi flyttade hit.

Redan då fanns det åsikter om att invandrare var utsatta för ”strukturell diskriminering” även om begreppet inte ens var uppfunnet då.

Visst, en del säger att man ”är” finne som alltid dricker och viftar med kniv, är tystlåten osv… men jag vet väl själv vad jag är? Hur kan då omgivningen få definiera mig? Varför ger vissa andra makten att definiera en som människa? Varför tror en del att någon annans åsikt om en är sann? Är det samhället som sådant uppmuntrar denna form av hederskultur?

Jag tror att i Sverige så premieras självhat. Man ska alltid se sig själv som ett offer. De som ”vet bäst” är de som vet bäst. De säger att någon måste må dåligt om inte allting är så som de tycker att saker och ting ska vara. Denna mentalitet är någonting som man fostras med från barnsben. Jag vet, för jag har fostrats i den svenska (offentliga) mentaliteten sen jag kom hit som 7-åring.
Då, på 70-talet var inte offer-smetandet på allt och alla så utvecklat, men den fanns där. Det fanns enstaka som ville ”ta hand” om den som de såg som svaga. Det fanns enstaka som försökte få en till offer och förklara att man var i underläge bara av det faktum att man var ”invandrare”. Invandrare var nån slags sjukdom som måste botas. De brydde sig aldrig om att kolla om man var intresserad av deras välvilja. Den skulle man bara acceptera, de visste ju bäst.
Men man lyckades stå emot dylikt trams tack vare alla riktiga svenskar som fanns i ens verklighet som inte förstått att alla invandrare som sådana är svagare och sämre per bara för att man var invandrare, att man som invandrare är ett som ett barn som inte kan ta hand om sig själv utan alla ”medmänskliga” som ”kämpar” mot ”främlingsfientlighet” osv… Man föll inte i den bekväma brunnen av bomull där någon annan tog ens ”strider” – oombedda.

Jag tror att problemet vi har idag att den mentalitet  som enstaka förr hade har lyckats hamna i majoritet.

Svt Debatt EXPR

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 407 andra följare

%d bloggers like this: