Jag gillar egentligen inte att använda diagnosen fobi då jag inte är psykiatriker (och jag överlåter användandet av floskeln till sk ”antirasister” eftersom de är så kloka), men jag tror inte man behöver vara särskilt utbildad för att konstatera att det är någonting allvarligt fel i huvudet på män som misshandlar någon för dennes sexuella läggning. Varje människa med någon form av sunt förnuft kan svårligen komma till någon annan slutsats.
Satt och såg på Efterlyst om en homosexuell man som blivit misshandlad hemma av någon som han var intresserad av. Nu vet vi ju inte om det är ett homofobbrott, polisen tror dock att så är fallet, men detta är ju inte någon isolerad händelse. Jag har alltid undrat vilken hjärnskada som styr dessa män. Homofobi är en alldeles för ytlig, populistisk och amatörmässig diagnos.
Jag pratar nu inte om någon som drar homosexskämt, jag pratar inte om någon som endast tycker att homosexualitet inte är naturligt, jag pratar inte om såna som går omkring och inbillar sig att homosexualitet är någonting som smittar om folk får se att det finns homosexuella som får gå omkring ”ohatade” och ”ostigmatiserade”, som tror att samhället går under om folk öppet får säga att de är homosexuella. Jag pratar inte om folk som inte vill ha homos inkvoterade i sina kyrkor bara för att de är homosexuella trots att deras variant av gud säger att homosex är fel. Alla får tycka vad de vill om vad de vill. Den enes tyckande är inte sämre eller bättre än den andres.
Jag pratar om någon som i sin hjärna anser att det kan finnas någon som helst anledning att slå en annan människa för dennes sexuella preferenser. En människa som inte gjort dem någonting annat än att vara annorlunda och råkat befinna sig i deras närhet.
Förr, när jag läste psykologi (som lekman) så var det inte särskilt svårt att förstå att det kunde handla om en fanatisk rädsla inom en själv som projicerades på helt främmande människor. En rädsla som man inte analyserat logiskt utan lät känslorna tala genom nävarna. Om det varit så enkelt att det handlat om latent homosexualitet hos förövaren så hade jag förstått på något plan. Då gick det att förklara och de kunde få psykiatrisk tvångsvård. Det skulle gå att programmera om deras vanställda och onaturliga tankebanor.
Men trots att samhället är såpass utvecklat, religiösa fantasier har inte så stor makt över människor längre (eller ja, hittills då, vi befinner oss på ett sluttande plan ner i diket igen) och alla får gå i skola så är denna form av vansinne relativt vanligt i ett modernt samhälle. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att dessa ursäkter till människor är så vanliga?