Det finns ett slags hat som tydligen är accepterat hos socialister, det sk ”klasshatet”. Denna formen av hat är ett hat mot det uppdelade samhället säger man. Man hatar alltså att det finns över- respektive underklasser. Det ska inte behöva vara så tänker man och därför hatar man. Det säger dessa i alla fall. När man lyssnar på deras retorik märker man inte sällan att detta hat riktar sig mot en klass snarare än klassystemet i sig. Eller snarare människorna i den klassen. De hatas för att de är rika.
Vad är då ”rik”? En rik antas ha blivit det på bekostnad av någon annan. Det handlar inte bara om att en person har mycket pengar, eller snarare mer än någon i den andra klassen. Det handlar även om att de inte ÄR som den andra klassen, de har en annan slags kultur än den andra klassen. Ofta anses rika ha en ”roffarmentalitet” de tänker bara på sig själva och sitt. Den som är rik enligt socialistiska termer har även sk ”makt”, de är i ”överläge”. Och detta ”överläge” ger då dem automatiskt makten.
”Överläget” i sig skapar en slags kultur, och denna kultur är då enligt socialister någonting som ”slår nedåt” och den slår nedåt bara av det faktum att enligt dem så kan ingen bli ”rik” om man inte trampat på andra, och då gärna sk ”fattiga”. Deras rikedom kommer pga att någon annan har blivit fattig eller hålls i fattigdom.
När det gäller rika så anser socialister att ekonomin är ett nollsummespel. Pengar som rika ”roffar” åt sig. Det kan handla om att de kan göra massa avdrag så att de inte betalar så mycket skatt, eller så enkelt som att de har högre lön, den upplevda orättvisan uppstår av det faktum att de tas från det allmänna eller från dem som inte kan begära lika hög lön. De sistnämnda anses ha låg lön för att någon annan har ”roffat” åt sig en högre.
Ett intressant exempel på när ekonomin är ett nollsummespel var debatten kring jobbskatteavdraget som borgarna införde. Det handlade enligt vissa enbart om att en del får det bättre på bekostnad av andra. Då lät det på socialister att dessa pengar som användes till avdraget togs någonstans ifrån och. Man ansåg att denna skattesänkning togs ifrån andra för dem ömmande områden. Socialister valde helt enkelt att inte se några ”dynamiska effekter”. Dynamiska effekter är någonting som politiker är ute efter med olika slags ”stimulanspaket” man ser alltså inte vinsterna direkt, utan de antas komma med tiden. Man hoppas helt enkelt att man med sin politik kan styra massan att agera på det sätt man vill.
Det som är intressant, och det jag vill komma fram till är att när det handlar om den förda invandringspolitiken så blir plötsligt ekonomin inte ett nollsummespel. När pengar tas från det allmänna för att finansiera den förda invandringspolitikens kostnader och effekter så verkar det handla om magiska pengar. En twitterkontakt kallade det ”Horwarthpengar” vilket jag tycker är en passande beskrivning.
Just dessa pengar är ingenting som tas från någonting annat, om man ska tro socialister och andra förespråkare av den förda invandringspolitiken. Dessa pengar anses vara ett lån från den mytiska framtiden. Dessa pengar som ”satsas” nu ger i socialisters fantasi dessa ”dynamiska effekter” längre fram. Det är därför man ”inte får ställa grupper emot varandra”. T.ex. det som Sverigedemokraterna gjorde med sin berömda valfilm. Med denna floskel menas att man inte ska gnälla när välfärden , eller kvalitén i den försämras. För de pengar som invandringspolitiken kostar kommer inte från den vanliga ekonomin, de kommer från det som inte finns än – framtiden. Men även från fantasin hos dem. De är kort sagt fantasipengar som bekostar invandringspolitiken.
Vad kan vi då dra för slutsats av den socialistiska logiken? Som jag ser det så är logiken att ekonomin är ett nollsummespel när det gäller deras hatobjekt, men inte när det gäller invandringspoltiken.
) Jonas Sjöstedt har jag dock, ända sen hans EU-tid, haft respekt för. Nu kommer vänsterpartiet med ett
