Historia som inte lärs ut i skolan – The Soviet Story

När ni hör diverse kommunister jiddra om ”klasskamp” och ”klasskrig” och kanske funderar på vad de babblar om. Denna film visar bakgrunden till deras föreställningar och Nationalsocialismens socialistiska/Marxistiska rötter.

I skolan fick vi, och dagens ungar får, lära sig om hur hemsk den dära Adolf var, men i verkligheten var han och hans socialism en dvärg i jämförelse med broderideologin i öst. Vad gäller mord, slakt och utrotning i alla fall. Skillnaden bestod mest i att nassarna gick på etnicitet istället för ”klass” när de bestämde vilka de skulle utrota (nu var det förvisso alla klasser, rika, arbetarklass och fattigklassen som var offer  för kommunismen) men de båda ideologierna har liknande föreställningar om individens nytta för deras riken och vad man ska göra med de onyttiga i deras samhällen.

Vi har i skola och media fått lära oss att sovjeterna ”befriade” ditten och datten från nazismen genom sin ”modiga” kamp och självuppoffring, men det talas inte lika patetiskt känslosamt om att denna ”befrielse” kom först efter att Hitler inte gjorde som Stalin och han kommit överens om. Det pladdras om att si och så många sovjetiska soldater ”offrade” (offrades är mer verklighetsnära beskrivning) sig mot nazismen och att deras system producerade en formidabel krigsindustri som ”folket” byggde upp i kampen mot fascismen. Fakta är att utan det så förhatliga USAs kapitalistiska system så hade sovjet troligen varit en munsbit för gamle adolf.

Filmen på youtube har ingen text i de korta partier där ryska talas, vittnesmål som bekräftar det den engelska speakerrösten förmedlar så det går att se filmen med någorlunda behållning ändå.

Men jag rekommenderar ladda ner filmen från Piratebay. Svenska plus en massa andra språk finns som undertexter.

När man sett filmen kan man ju fundera på varför kommunister har sån fäbless för galna islamister. Kan det bero på att islamismen spelar på samma totalitära känslosträngar som de två föregående ideologierna där individen och dennes frihet till varje pris ska förintas?

 

Vänsterns våldskapital vinner nya triumfer. Bibiliotek känner sig hotat.

Alla har väl hört meningen som såna som påstår sig vara antirasister raljerar med; ”Men det får man väl inte säga i det här jävla landet” De har snott den från människor som känner att det inte finns mycket yttrandefrihet i Sverige. Såna som påstår sig vara antirasister menar på att man visst får uttrycka sig, bara man inte gör det så att någon annan hör. ”Det finns ju ingenting man diskuterar så mycket som invandringspolitiken” är en annan floskel. Där menar man att det står om det i tidningar, det debatteras i sociala medier osv. osv. En annan är  ”…men det är ingen mänsklig rättighet att vara oemotsagd”

Jag skulle vilja problematisera denna vänsterfloskel lite.

Ja, det ”debatteras” (på svenskt vis) mycket. Men att ”säga emot” är alltså, enligt ultravänstern som de facto censurerat en civiliserad diskussion om problem som vänstern inte vågar debattera, att förbjuda diskussion bland människor som vill diskutera. I ett normalt samhälle hade folk med annan åsikt än K-O Arnstberg tagit reda på fakta och krossat Sandelins argument med dem, men i Sverige där den vänstra åsiktskorrioren påtvingas alla, så ser man till att strypa debatten. Detta kan inte bero på någonting annat än att man saknar argument och agerar utefter irrationella känslor (vänsterns kännetecken)

Läs här vad som hände i landet ”där alla får säga vad de vill” när Arnstberg blev inbjuden att diskutera sin bok ”Invandring och mörkläggning” till Göteborgs stadsbibliotek. Efter att kommunisterna attackerat biblioteket med censurkrav fann sig ledningen tvungen att avboka diskussionen pga. stor risk för våld från vänsterns sida. De vet mycket väl vad vänstern är kapabel till, deras våldskapital är vida känt från tidigar ”aktioner” och de blev med rätta rädda.

Kom ALDRIG och säg att våld inte löser problem!

Så, ”vad var det man inte fick säga i det här jävla landet” nu igen?

Multikulturell kaosteori

Men ojsan, Expressens proffstyckare Marteus gör någonting för makteliten så ovanligt som att mer eller mindre erkänna att hon varit med i det politiskt korrekta hatdrevet mot folk som haft annorlunda åsikt i invandringsfrågan. Lite försiktigt, men dock ett erkännande. Hon fiskar verkligen i sk ”grumliga vatten” när hon vidare antyder om att etablissemanget inte ”vågar” prata om integration.

Önskar bara att hon kunde tala klarspråk, men jag antar att hon vill behålla jobbet. Men vi ska vara glada för det lilla sunda förnuftet som sipprar fram. Som det att för att kunna hantera massinvandringen av idag så måste den svenska modellen mer eller mindre skrotas. Det måste bli större rörlighet på arbetsmarknaden, sänkta minimilöner, mindre av kollektivavtal, minska fackens makt helt enkelt. I länder där PK påstår att integrationen fungerar är det just mindre av allt som facken står för av någon lustig anledning…

Anledningen till att integrationen i Sverige är så obefintlig har naturligtvis att göra med prefixet ”mass” i ”massinvandring” och särskilt tydligt blir i kombination med totalt främmande kulturer som invandrar. Etter värre blir det när makten samtidigt försöker införa den artificiellt konstruerade perversa vänsterfantasin om ”multikultur” genom att uppmana invandrarna från de främmande kulturerna att till varje pris hålla fast vid föreställningar som växt fram och cementerats i en främmande kontext.  Man tycks ha väldigt svårt att förstå människor, förstå vad kulturer är, varför de finns och hur de uppkommer. Allt detta leder naturligtvis till att Sverige ser ut som det gör idag.

Vad vi ser, med elitens påtvingande av konstruktionen, är kulturmarxistisk kaosteori i praktiken. Man vill skapa kaos, anarki, i det sociala samspelet mellan människor för att sen konstruera om samhället enligt de teoretiska föreställningar man tycker att mänskligheten borde ha utefter principen att makten kan programmera om människor (ni vet det här med ”sociala konstruktioner”)

Dekonstruktion och problematisering av vänsterns föreställning om ”rasism”

Hur det goda hatet kväver Sverige

Ivar Arpi, som förmodligen nuförtiden har förtjänat vänsterns dubbande av honom som ”högerextremist” eller åtminstone högerriddare av andra graden som ”fiskar i bruna vatten” eller annat infantilt trams som vänstern stigmatiserar alla som inte håller med deras förenklade problembeskrivningar, har skrivit en artikel i NEO om de godas hat och hur deras agerande framkallar sovjetliknande åsiktsklimat i samhället.

En annan journalist på en av Sveriges största nyhetsredaktioner som jag talar med är både rädd för att utsättas för drev och för att riskera sitt jobb, och vill därför vara anonym. Debattklimatet i den svenska offentligheten påverkar även hur nyhetsjournalistiken bedrivs, säger denne till mig.

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig.

– Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Läs resten av artikeln om du är intresserad av annat än maktens narrativ

De som blir upprörda av konst behöver bli upprörda.

Konstnären Dan Park har anhållits för att ställt ut sin konst som några uppfattar som hets mot (vissa) folkgrupp(er). Detta är helt okej enligt svensk lag och vänstern. Konst är bara konst ibland, när de flesta gillar den eller åtminstone inte opponerar sig emot den. Konst är konst om det inte riskerar att uppröra en grupp så att den tar till våld. Konsten blir då problemet, inte gruppen som tar till våldet.

Min inställning till konst, till yttrandefrihet, är naturligtvis att den ska vara fri. Yttrandefrihet och konst kan inte, och ska inte styras av att vissa av makten utvalda grupper kan bli upprörda.

När nån random arabisk konstnär gjorde nåt konstverk med nån av alla självmördare som mördade oskyldiga människor (ett foto som segel på en båt som var på rödfärgat vatten) blev upprördheten lika fånigt stor som när Dan Park utmanar maktens hyckleri i sin konst. En massa proffstyckare från vänster hyllade naturligtvis arabkonsten då eftersom konstnären ”väckte debatt” och ”synliggjorde” eller ”problematiserade”.

Det är minst lika ok med Dan Parks konst som den arabiska snubbens även om jag själv inte kan känna annat än det förakt som denna sortens självmördare förtjänar. Men jag behövde se det för att försöka förstå varför såna människor som denna stackars självmördande flickan valde att begå en sån handling, som bara kan jämföras vid amerikanska massmördares eller belgiska pedofilers handlingar. Eller varför inte Breiviks? (jag tycker det var länge sen Breivik nämndes. Vad har hänt med twittervänstern?)

De som blir upprörda behöver bli upprörda.

Vilka har problemformuleringsföreträdet och varför?

Vilka är det som bestämmer vad som ska betraktas som problem? Vilka är det som har makten att formulera problem, att skapa problembeskrivningar? Hur har de lyckats få denna makt över vilka åsikter eller problembeskrivningar som är de rätta och förkasta det som inte passar?

SVD har besökt ett flyktingläger och pratat med människor som flytt kriget som orsakats av den muslimska terrorgruppen Isis. Där låter några muslimer berätta att de nog hellre lever under Isis terrorvälde än det kaos som råder i Irak. Jag har länge funderat på varför muslimska terrorgrupper har det så lätt i muslimska länder, de möter föga motstånd från befolkningar som antingen anpassar sig till vansinnet utan nämnvärt knot eller flyr. Som det sägs i reportaget så är det ofta så att folket inte flyr för att det muslimska Isis har kommit, de flyr för att regeringen försöker bomba ut de muslimska terroristerna som gömmer sig bland civilbefolkningen. Ungefär samma situation som råder i Syrien och Gaza.

En parameter som vi alla vet är lika achtung och  verboten att synliggöra och ifrågasätta som Hitlers vansinne under hans regeringstid är kultur, människors sätt att tänka och leva i grupp. Kanske är det dags att börja vända på alla stenar för att kunna bekämpa terror, inte bara leta efter de enkla bekväma svaren som inte upprör?

Varför inte ställa frågan:

Kan den i kulturen inbyggda acceptansen för dogmatiska, diktatoriska styrelseskick ha någonting med muslimska terrorgruppers framgångar att göra? Först när man identifierat alla parametrar kan man börja göra något åt problemet man försöker lösa. Man kan inte hålla på och plocka vissa russin ur kakan som inte upprör de som har tagit sig makten att formulera problem för att den ska passa deras ideologiska agenda.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 453 andra följare

%d bloggare gillar detta: