Dekonstruktion och problematisering av vänsterns föreställning om ”rasism”

Hur det goda hatet kväver Sverige

Ivar Arpi, som förmodligen nuförtiden har förtjänat vänsterns dubbande av honom som ”högerextremist” eller åtminstone högerriddare av andra graden som ”fiskar i bruna vatten” eller annat infantilt trams som vänstern stigmatiserar alla som inte håller med deras förenklade problembeskrivningar, har skrivit en artikel i NEO om de godas hat och hur deras agerande framkallar sovjetliknande åsiktsklimat i samhället.

En annan journalist på en av Sveriges största nyhetsredaktioner som jag talar med är både rädd för att utsättas för drev och för att riskera sitt jobb, och vill därför vara anonym. Debattklimatet i den svenska offentligheten påverkar även hur nyhetsjournalistiken bedrivs, säger denne till mig.

– Jag känner mig tvingad att ta bort i mina reportage. Man måste ta bort jättemycket för att inte trigga vänsteretablissemanget. Tycker man inte exakt som den vänstern så brunmålas man. Jag är själv vänster, men dagens vänstervind gör mig orolig.

– Det har också gjort att jag själv inte orkar längre. En stor del av min nyfikenhet som journalist har försvunnit. Jag är livrädd för de reaktioner som Aftonbladets ledarsida och kultursida triggar.

Läs resten av artikeln om du är intresserad av annat än maktens narrativ

De som blir upprörda av konst behöver bli upprörda.

Konstnären Dan Park har anhållits för att ställt ut sin konst som några uppfattar som hets mot (vissa) folkgrupp(er). Detta är helt okej enligt svensk lag och vänstern. Konst är bara konst ibland, när de flesta gillar den eller åtminstone inte opponerar sig emot den. Konst är konst om det inte riskerar att uppröra en grupp så att den tar till våld. Konsten blir då problemet, inte gruppen som tar till våldet.

Min inställning till konst, till yttrandefrihet, är naturligtvis att den ska vara fri. Yttrandefrihet och konst kan inte, och ska inte styras av att vissa av makten utvalda grupper kan bli upprörda.

När nån random arabisk konstnär gjorde nåt konstverk med nån av alla självmördare som mördade oskyldiga människor (ett foto som segel på en båt som var på rödfärgat vatten) blev upprördheten lika fånigt stor som när Dan Park utmanar maktens hyckleri i sin konst. En massa proffstyckare från vänster hyllade naturligtvis arabkonsten då eftersom konstnären ”väckte debatt” och ”synliggjorde” eller ”problematiserade”.

Det är minst lika ok med Dan Parks konst som den arabiska snubbens även om jag själv inte kan känna annat än det förakt som denna sortens självmördare förtjänar. Men jag behövde se det för att försöka förstå varför såna människor som denna stackars självmördande flickan valde att begå en sån handling, som bara kan jämföras vid amerikanska massmördares eller belgiska pedofilers handlingar. Eller varför inte Breiviks? (jag tycker det var länge sen Breivik nämndes. Vad har hänt med twittervänstern?)

De som blir upprörda behöver bli upprörda.

Vilka har problemformuleringsföreträdet och varför?

Vilka är det som bestämmer vad som ska betraktas som problem? Vilka är det som har makten att formulera problem, att skapa problembeskrivningar? Hur har de lyckats få denna makt över vilka åsikter eller problembeskrivningar som är de rätta och förkasta det som inte passar?

SVD har besökt ett flyktingläger och pratat med människor som flytt kriget som orsakats av den muslimska terrorgruppen Isis. Där låter några muslimer berätta att de nog hellre lever under Isis terrorvälde än det kaos som råder i Irak. Jag har länge funderat på varför muslimska terrorgrupper har det så lätt i muslimska länder, de möter föga motstånd från befolkningar som antingen anpassar sig till vansinnet utan nämnvärt knot eller flyr. Som det sägs i reportaget så är det ofta så att folket inte flyr för att det muslimska Isis har kommit, de flyr för att regeringen försöker bomba ut de muslimska terroristerna som gömmer sig bland civilbefolkningen. Ungefär samma situation som råder i Syrien och Gaza.

En parameter som vi alla vet är lika achtung och  verboten att synliggöra och ifrågasätta som Hitlers vansinne under hans regeringstid är kultur, människors sätt att tänka och leva i grupp. Kanske är det dags att börja vända på alla stenar för att kunna bekämpa terror, inte bara leta efter de enkla bekväma svaren som inte upprör?

Varför inte ställa frågan:

Kan den i kulturen inbyggda acceptansen för dogmatiska, diktatoriska styrelseskick ha någonting med muslimska terrorgruppers framgångar att göra? Först när man identifierat alla parametrar kan man börja göra något åt problemet man försöker lösa. Man kan inte hålla på och plocka vissa russin ur kakan som inte upprör de som har tagit sig makten att formulera problem för att den ska passa deras ideologiska agenda.

Den så hatade nationalstaten. Var det så mycket bättre innan?

Du har säkert stött på diverse vänstermänniskor som pratar om att ”nationalstaten är ett nytt påfund” i meningen att det skulle vara någonting dåligt med en nationalstat. Man  tycks mena att innan nationalstaterna var allting så jävla mycket bättre för den lilla människan. Att nationalstaten ”bara” är några hundra år. Om vi skulle ta och problematisera denna sortens människors förenklade vänsterpopulistiska syn som tycks hylla nån slags fantasi om den ädla vilden.

Innan nationalstaten fans stadsstater, furstendömen, stammar, klaner, och inte minst den förbannade religionen styrde på ett sätt vi bara ser i MENA idag. Det styrdes av minst lika enväldiga härskare som i de tidiga nationalstaterna som förtryckte människor. Det slaktades människor ganska friskt innan krigen i nationalstaterna. I vissa delar av världen, som av en händelse, där de flesta flyktingar kommer ifrån idag, lever mentaliteten fortfarande kvar.

Vad gjorde då nationalstaten? Var det bara atombomber och kolonisation? Fanns inte invasioner och maktövertaganden innan nationerna? Fanns inte krig? Fanns inte kolonisation och påtvingande av system och värderingar innan staterna?

Kan man inte säga att med nationernas bildande så inkluderades fler människor i gemenskapen? (tänker i första hand på de egentliga staterna, inte kolonierna som jag antar blir den förutsägbara responsen hos stofilerna (som vill tillbaka till feodalsamhället?) Med nationalstaterna förbättrades människors liv, fattigdomen minskades, sociala program startades, vetenskapen fick större spridning och innovationerna ökade, kommunikationerna förbättrades, människor bekantades med nya kulturer och innovationer, kunskap fick med de ökade kommunikationerna snabbare och större spridning. Större grupper människor fick någonting gemensamt, någonting större än de snäva grupper de tillhört innan, att hålla fast vid och därmed samarbeta.

Var det inte så att det var med nationalstaterna som demokratin föddes, eller åtminstone utvecklades eller realiserades (var väl de gamla grekerna som startade idén)?

Visst finns det många dåliga saker med nationer, men det irrationella hatet mot nationalstaten är bara löjligt. Det var inte bättre med klansamhällen, tvärtom.

Vad är svenskhet? Vad är kultur?

Alla har väl hört den klassiska vänsterproblematiseringen som går under frågan ”vad är svenskt”? Denna retoriska fråga ställs inte så mycket för att personen ifråga är särskilt intresserad av vad svenskhet är utan för att han vet att den som ska svara på den blir ställd (tystad om du vill) Vänsterpersonen vet naturligtvis själv inte vad som är svenskt -eller somaliskt, palestinskt eller Mongolesiskt för övrigt. Men en sak kan du vara säker på: de skulle aldrig våga ställa frågan i samma syfte till en människa från något annat land, eller snarare: hudfärg, för hudfärgen skrämmer.

Ingen kan svara på det vetenskapligt eftersom det handlar om känslor. Känslor är någonting personligt och inte alltid så lätta att sätta ord på. Varje försök att definiera möts med svaret ”tror du att det bara svenskar som gör eller har gjort så?” eller ”varför tror du att det är unikt svenskt” (inte sällan kommer några floskler om att det minsann var araber och muslimer som hittade på det först och som kom med invandrare) därmed tycks man mena att om någonting ska kunna definieras enligt deras sätt att se på någonting så måste det vara unikt just för det som ifrågasätts.

Denna föreställning om att någonting är antingen eller går naturligtvis inte att argumentera emot, eftersom ingenting som har med människors kultur eller uppfattning om sig själva eller andra att göra är antingen eller. Världen, människan är inte så svart och vit som denna sortens människor så gärna vill att den ska vara.

Detta med att världen och tillvaron är mångfacetterad tycks vara svårt att förstå för vissa, så jag ska ta en analogi med rollspel till datorer och karaktärskapandet i dem.

När man startar spelet så finns det en massa egenskaper som man ska kalibrera för att få fram den persona man vill. Man har olika värden för olika egenskaper. Lite av A lite mer av B och lagom mycket av C lite mindre av D osv. När ”styrkan” i alla egenskaper sammanfogas får man en karaktär som är svag på vissa saker och stark i andra. Dvs. karaktären har samma slags egenskaper som alla andra karaktärer som andra spelare skapar, men styrkan i dem är antingen förtryckt eller förstärkt. På så vis får man någonting unikt. Detta kan man överföra på kulturer också. Det är alltså inte så som de som springer omkring och frågar alla vad som är svenskt och svenskhet tror att för att vara någonting så måste saker saknas eller finnas.

Jag vill påstå att kulturer är en blandning av styrkan i olika egenskaper som alla samhällen och kulturer har.. De olika styrkorna i de olika egenskaperna formas av den kontext som kulturen utvecklas i. I vissa kontexter behövs inte vissa egenskaper, därför utvecklas de inte, i andra behövs de (inte sällan för att man ska överleva) och då förstärks de. Dessa erfarenheter ”cementeras” i till kulturer. När kontexten ändras så ändras kulturen också. Människorna, kulturen ”assimileras” till den nya kontexten. Men det tar tid. Därför är påtvingade multikulturella experiment osmarta.

Jag vet nu att det finns just hos såna här personer ett, i mina ögon, irrationellt motstånd mot att kvantifiera och definiera. Men då ska de inte ställa såna ointelligenta frågor kan man ju tycka.

Överbetalada vänsterbloggare upprörda över brist på politisk skolning

Häromsistens krossade Zlatan normens föreställningar om sitt slagträ ”Zlatan” när denne lät meddela att han inte brydde sig om EU-valet och att han inte var intresserad. Detta väckte ont blod hos diverse proffstyckare på vänsterkanten. De blev chockade över att Zlatan, och andra fotbollsprofiler, inte hade skolats i rätt attityd. Kanske är de rent av upprörda över att svenska fotbollslandslaget inte har en politisk kommisarie som åker med truppen? Proffstyckarna kräver att Zlatan ska dansa efter deras politiska pipa. Den konstruerade propagandistiska upprördheten är stor, trots att de mycket väl sen länge vet att Zlatan deklarerat att han är kapitalt ointresserad av politik. Förmodligen efter överdjävulskt tjat kände sig Zlatan tvungen att säga något i förhoppningen att sport(?)journalister på aftonbladet skulle ställa frågor om det som Zlatan faktiskt håller på med, istället för att bli ett propagandaargument.

Kanske anser de att han är skyldig det eftersom vänstern använt honom som slagträ i propagandan. Vem minns inte Mona Sahlin och hennes pinsamma strategi i debatter där hon istället för att prata sakfrågor sprang omkring och frågade folk: ”Är inte Zlatan svensk” i varannan mening.

Titta in hos Aftonbladets web-TV och lyssna när snillen spekulerar. Notera hur de sen hånar svensk fotboll som ”straff”. (Hamrén och Sundhage har också vägrat att bli propagandaverktyg, bl.a. annat genom att inte göra som journalisterna velat och fördöma Zlatans oerhörda fräckhet)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 459 andra följare

%d bloggare gillar detta: