Posttraumatiskt stressyndrom av krig… varför?

Läser att en riktig he-man som arbetat som en Navy Seal gått och förverkligat sin livslånga dröm om att bli kvinna. Tydligen hade han drabbats av posttraumatiskt stressyndrom och den hjälpte till att få personen att tippa över till sin upplevda kvinnlighet.

Men nu var det inte människan som i sin hjärna av naturen tilldelats fel kön jag undrar över, utan det där med PTS. Om jag inte förstått det fel så är det faktiskt en minoritet som drabbas av PTS. Följer man media så får man gärna uppfattningen att det är mer regel än undantag.

Det är nog inget trevligt och ingenting som man själv kan förutsäga. Jag har dock länge funderat på varför vissa drabbas och vissa inte. Ok, ok, USAs armé är ju lite speciell då de tar in alla som vill (eller måste) mer eller mindre, men PST drabbar ju även en del som är helt motiverade och som logiskt sett ”vet” vad de ger sig in på, jag menar man blir inte en Navy Seal om man inte ”gillar” krig och äventyr, om man inte är en andrenalinjunkie och motiverad att söka kickarna.  Går det verkligen inte att förutsäga sådant genom urvalstesterna så att man kan filtrera bort dessa, i sammanhanget, ”svaga” männen? Jag passar på och frågar eftersom jag nu har en liten publik. Kanske nån av er har sett eller hört talas om undersökningar om detta?

Advertisements
Publicerat i Krig, märkligt. 12 Comments »

12 svar to “Posttraumatiskt stressyndrom av krig… varför?”

  1. Olli Rein Says:

    Det måste väl ha varit korpral Klinger i Mash.

  2. mats (@MatsSvensson4) Says:

    Man gör urvalstester inom navy seals men om personen har gjort bra ifrån sig på de mer fysiska testerna så kan det väga tungt. Sen är PST väldigt svårt att förutsäga eftersom det är kontrasterna som utlöser det. Ungefär att om personen kastas från en krigssituation till en lugn situation för snabbt så kan det utlösa PST utan att krigssituationen varit speciellt våldsam jämfört med vad man kan förvänta. Helst ska det upprepas flera gånger och sannolikheten för PST ökar ju mer vitt skilda situationerna är.

  3. Varg i Veum Says:

    Tack för input mats. Jag har inte varit med om krig där mina kamrater har dödats, där jag fått deras inre organ på mig, där en människa som genom omständigheterna står mig så nära dör, så jag kan aldrig förstå egentligen förrän jag hamnar i en sån situation, det är därför jag frågar. Jag har förstått, upplevt, genom min militära tid att den kamratskap, den ”familje” situation som det innebär, förstått att det uppstår speciella band som är svåra att hitta motsvarighet till i det civila livet och kan på ett plan förstå de psykologiska spår det kan sätta när ens kamrat dör. Om jag sätter mig själv i den situationen så inbillar jag mig att jag själv lätt skulle kunna drabbas av PTS. Men sånt vet man ju inte förrän man är i situationen. Men nu har ju det moderna samhället länge haft erfarenhet av krig så jag är lite förvånad över att urvalsprocessen inte är mer finslipad.

    Det du säger låter logiskt. Vet nu inte exakt hur urvalsprocessen går till i Navy Seals, men för att bli antagen till brittiska SAS så ska man ju ha tjänstgjort som soldat i x antal år innan man ens kan ansöka och har riktigt utmanande tester för att ”bryta ner” soldaten så att man får fram de som har de – framförallt psykiska – förutsättningarna som krävs. Jag har den föreställningen att man på så vis får fram individer som är någorlunda motståndskraftiga mot PTS. Nu är ju det mänskliga psyket komplicerat och männskor är inte robotar som går att programmera hur som helst. Men är som sagt lite förbluffad över att såpass relativt många, trots att de är i minoritet vad jag har förstått, inte ”passar” som soldater.

  4. mats (@MatsSvensson4) Says:

    @Varg, något som påverkar väldigt starkt är orsaken till varför man krigar. Människor kan tackla enormt svåra situationer om det finns begripliga orsaker och ingår i ett sammanhang. När Usama bin Ladin pekas ut som ansvarig för terrordåd och uppdraget blir att bestraffa honom genom att döda honom så är det begripligt i hela soldatens medvetande. Om det handlar om att hålla en lagom balans mellan två grupper inom en religion i Iran så sparkar delar av soldatens medvetande bakut, speciellt när hans ledning samtidigt pratar om att det bara är en liten del av muslimerna som är våldsamma. Jämför med dagen D i Europa där nazisterna totalt demoniseras av soldatens ledning. I det fallet så upplever soldaten att han bekämpar en oresonlig fiende och att han hejas på av sin omgivning. Jag drar korta förenklade exempel här, hoppas skillnaderna blir begripliga ändå. Första kriget i världshistorien där soldaterna inte hade ledningen och sina landsmän med sig riktigt var i vietnamkriget. Det är också första kriget där svårare fall av PTS kunnat pekas ut tydligt.

    Polisen i Sverige har liknande problem när den senaste tidens kravaller uppstod. Många poliser mådde så dåligt av det att de började prata om att säga upp sig. I Sverige kritiserades polisen av en ledning och en media som sitter bekvämt på åskådarplats och pekar finger och rabblar förenklade socioekonomiska orsaker. Faktum är att man inte hade något större stöd bland boende i Husby heller vilket framgick tydligast efter den första kravallnatten när husbybor påstod att de skulle kunna lugna ner allt själva genom att gå ut och prata med ungdomarna utan inblandning från polisen. Dom flesta poliser upplever det som sin uppgift att skydda de skötsamma människorna och deras ägodelar. I Husby blev det viktigare hur man talade med förövarna. När staten inför dialogpoliser och belönar kravallande med surfplattor med mera så försvinner kärnsammanhangen för polisernas innersta medvetande.

  5. mats (@MatsSvensson4) Says:

    @Olli Rein, Klinger strävar väl efter en frisedel? 🙂

  6. Varg i Veum Says:

    Ja, det har du rätt i mats! Den närmast självklara aspekten tänkte jag inte på – orsaken till varför man krigar, soldatens individuella inställning. Jag ska ta och revidera mina tankar om detta 🙂

  7. michaeleriksson Says:

    Ett problem kan kanske vara att det i ”folkmun”, hos journalister, politiska propagandister, används en för vid mening av PTS eller att ett kräftigare begrepp behövs för att skilja fallen åt. När hälften av alla offer för mobbning eller våldtäkt ska drabbas av PTS handlar det uppenbart om något annat än det som får en del veteraner att skrika i sömnen årtionden efter krigstjänsten—som följd av upplevelser som är nästintill oförställbara. (Jmf. tex med TV-serien ”The Pacific”.)

  8. Varg i Veum Says:

    Det har du rätt i michaeleriksson. Syndromet används lite väl lättvindligt. Jag misstänker att lättvindligheten beror på att man tänker sig att det är samma slags psykologiska mekanismer som arbetar i de olika hemskheterna. Jag tror dock att de som talar för sin sak (mot våldtäkter och mobbning) gärna åker lite snålskjuts på begreppet då det är ganska välkänt och lättfattligt för den stora massan hos vilka man söker stöd.

  9. Pica pica Says:

    Kan inte låta bli att undra över vilka människor vi får tillbaka efter att de deltagit det brutala och råa kriget i Syrien? Har de tappade alla spärrar för vad vi betraktar som ”normalt”?

  10. Varg i Veum Says:

    De hade ju inte alla imamer i moskén från början, så det är nog ingen större skillnad 😛 allvarligt talat så visst har du rätt. Krig förråar människor och när såna där jihadister kommer tillbaka så har de än lättare att ta till våld då alla ickemuslimer är fiender och ute efter att ”kränka” deras muhammed eller allah (för visst är det väl ganska klarlagt att kränkta muslimer anser att deras allah inte är så jävla ahkbar som de brölar om varje gång de skär av folks halsar eller spränger upp sig själva, eftersom de anser att de måste ”skydda” allah och den där muhammed från att bli ”kränkta”)

  11. Pica pica Says:

    Bra synpunkt vad gäller Allah. Ska jag använda vid diskussioner med dessa mussar. Man förväntar sig inte att universums störste och bäste Gud skulle behöva en säkerhetsvakt bestående av 1,6 miljarder människor, skröpliga som vi är.

  12. Anonym Says:

    PTSD kan utlösas av vilket trauma som helst. Det kan räcka med en situation som varar en minut eller i åratal. Lidandet efteråt är lika bedrövligt. Hjärnan fortsätter att tro att faran är där. Alla med PTSD rusar inte ut och slår ihjäl andra, snarare så blir personer med PTSD inåtvända och självstraffande än utagerande.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: