Dekonstruktion av normen ”kärlek”

Idag tänkte jag använda den kulturmarxsistiska tekniken ”normkritik” eller ”dekonstruktion” av normer och utföra den på den mest kända sociala konstruktionen: ”kärlek”. Vi plockar bort diverse subjektivt flum om känslor och tittar på vad det i realiteten är.

Den mest kända konstruktionen som människor har är par-relationen. Vad är denna konstruktion egentligen? Om man ser ur ett Darwinistiskt, dvs logiskt, perspektiv så kan man förstå den genom att den främjar fortplantning och ökar avkommans chanser att överleva. Naturen har utvecklat olika kemiska substanser i människors hjärnor för att främja parbildning och fortplantning. Dessa kemiska balanser i hjärnan, i kombination med människans ganska unika förmåga att resonera, skapar olika slags konstruktioner. Kärlek är i grunden sociala konstruktioner som människan har smetat på där de försökt beskriva de kemoelektiska impulser de känner verkningarna av. Man har skapat konstruerade begrepp som ”familj”. Idag innefattas inte bara den judeokristna föreställningen om ”familjen” i begreppet, utan även nya sociala konstruktioner som ”regnbågsfamiljer” ”henfamiljer” osv. som några minoriteter känt att de måste konstruera för att känna att de har en identitet som människor.

”Kärlek” är till sin natur uteslutande. Det finns dem som man ”älskar”, och dem man inte älskar. De som man inte älskar stöts bort från den gemenskapen man bekänner sig till. Par-relationens ”kärlek” är egentligen inget annat än ett gruppskapande, ett skapande av ”vi och dom”. Med tiden har det sociala samspelet  innefattat kompromisser med andra grupper. Den upplevda ”gemenskapen” (och tryggheten) har ökat när man inkluderat flera i sin konstruktion om gemenskap.  Sålunda skapades den sociala konstruktionen ”gemenskap” mellan olika grupper. Grundläggande för detta ”vi” är konstruktionen ”värderingar” gruppen ska ”dela värderingar” för att man ska känna ”gemenskap”. De som inte delar dessa ”värderingar” är per automatik utesluten ur gruppen och ett ”dom”.

För att en grupp ska fungera som en grupp, för att gemenskap ska upplevas inom gruppen, så måste det alltid finnas ett ”dom”.  Vilka ”dom” är, har varierat genom människans historia. ”dom” är dock alltid de som står utanför den egna sociala konstruktionen man skapat för sin egen grupps sammanhållning. Utan ett ”dom” existerar inte en gemenskap och ”kärlek” varken på den individuella nivån eller den utökade konstruktionen.

Det intressanta är att synen på människan inte skiljer sig i något väsentligt mellan gruppen ”rasister” och såna som kallar sig antirasister när man studerar grupperna ur ett perspektiv där man plockar bort en massa föreställningar baserade på individers subjektiva tolkningar av ”kärlek”. När man konstaterar att det man kallar”kärlek” till största delen är en social, mer eller mindre artificiell, konstruktion mer än någonting magiskt eller något gudagivet, så ser man hur det hycklas friskt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: