Vad är ”relativ” fattigdom?

I Sverige pratas det mycket om fattigdom. Men inte fattigdom i ordets egentliga bemärkelse, utan ”relativ” sådan. I takt med att Sveriges befolkning blivit rikare och rikare. I takt med att den absoluta fattigdomen utrotats behövdes en ny definition av fattigdom. Den nya, relativa, fattigdomen innebär att den är ”fattig” som inte har lika mycket tillgångar som någon annan. Eller som denna artikel från Forskning och Framsteg uttrycker det:

Men vem är fattig? Ett vanligt svar är att den som på grund av bristande resurser inte kan leva som de flesta andra i sitt samhälle är fattig. Det handlar alltså om de som hamnar utanför den sociala gemenskapen.

Ibland heter det också ”ökade klyftor” där man menar att bara för att det finns en ”klyfta” så är någon fattig och utan värde. Det är någonting att hålla i minnet när känslor briserar i debatten.

Anledningen till att jag ständigt reagerar på denna relativisering av fattigdom är att jag själv har upplevt fattigdom, absolut sådan. Förvisso en kort tid, men under den tiden i barndomen då jag kunde reflektera över saken. Jag och mina bröder har fått leva i ”fattighus” i hemlandet pga. att föräldrarna inte hade råd att ge oss mat eller betala hyra.Ur denna fattigdom, via ”relativ” sådan (som i sig var nåt stort) har jag kring c:a 35- årsålder blivit oberoende (mest pga. att jag satsade på att göra mig skuldfri och anpassade mitt liv efter det).

Jag har anhöriga, vänner och bekanta som är relativt fattiga idag. De kan inte unna sig samma saker som jag, som enligt mig själv är ”relativt” rik (när vi nu ändå håller på och relativiserar😉 ) De kan inte unna sig samma saker som grannfamiljen eller klasskamrater. Jag vet att de skulle kunna söka bidrag för sin situation, men av någon anledning så väljer de att inte göra det. En nämnde att det inte var någon idé då de förmodligen inte skulle få dem pga. att de inte är ”tillräckligt” utsatta. För att det ”finns andra som har det värre” De har de bidrag som kommer automatiskt. De har det inte lätt. Men ändå kämpar de vidare för att få det bättre istället för att klaga på samhället och kasta ”jantelagiga” blickar på grannen.

Kanske borde den svenska synen på fattigdom ändras? ”Fattig” är ett känsloladdat ord, den som blir stämplad som sådan blir offer och som oförmögen att själv kunna göra någonting åt sin situation. Denna känsla i sin tur får till följd att många känner sig som offer och letar orsaker till sin upplevda olycka utanför sig själva. Man vill ha en syndabock för sin situation som innebär att man inte kan unna sig samma saker som granne. Då uppstår *husbykravaller, då blir kriminella som Kartellen-Seppe kändisar när de vittnar om sin vita medelklassfattigdom.

 

*Nåja, Husby-kravallerna var inte det ”fattigdomsbevis” så som vänstern så gärna ville få det till. Det var kända kriminella element och extrema vänster i Husby och Husbyborna har blivit orättvist sammanblandade med dessa av vänsterkrafter som är snabba på att klumpa ihop folk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: