Dekonstruktion och problematisering av föreställningen ”kärlek”

Naturligtvis blev det ramaskri hos twittervänstern när normer problematiseras. En ”SD-topp” har problematiserat, om än lite brutalt i ett land som Sverige där kränkthetskulturen slagit rot på senare tid, normen inom kvinnomisshandeln genom att säga, enligt gammelmedia; ”Misshandlade kvinnor ska inte gnälla”.

I gammelmedias propaganda blir det naturligtvis att ”Anna Hagwall anser att kvinnor får skylla sig själva, att kvinnor själva är orsaken till att de blir misshandlade. Att samhället inte behöver bry sig om dem. Att allt löses bara kvinnor slutar gnälla
Det säger hon naturligtvis inte. Men det är en aspekt av kvinnovåldsproblematiken som bör lyftas fram och belysas för att se vilken del den har i problemet. Särskilt när samhället inte tar till adekvata åtgärder för att hjälpa kvinnorna.

Det rätta sättet, där man sätter offret i främsta rummet, är naturligtvis att staten tar ansvaret för våldsmannen. Ser till att garantera att kvinnan aldrig någonsin mer behöver känna sig hotad av honom.

Hur staten gör för att trygga hennes säkerhet är statens problem, inte kvinnans!
Hon ska inte behöva betala statens impotens med otrygghet, och inte sällan med sitt liv. Hon ska inte behöva gömma sig och byta identitet bara för att en galen man ska få ha sin ”integritet” kvar. Den har han förbrukat med första misshandeln och ska förtjäna tillbaka den igen efter det.

Men låt oss tillämpa kulturmarxisternas favoritverktyg på allehanda saker: ”Dekonstruktion och Problematisering” lite normkritisk teori på problematiken med kärlek helt enkelt.

Vad är det för fel i tankestrukturerna hos vissa kvinnor (brasklapp till twittervänstern, som av naturen väljer att misstolka, för utan misstolkningar har twittervänstern inte några ”argument”: nej, inte alla kvinnor, och nej, inte alla misshandlade kvinnor) och i samhället som gör att kvinnor (och män för den delen i den omvända situationen) känner att de måste stanna kvar hos galna män?  Är det individens föreställningar om vad ”kärlek” är? Vilka föreställningar är det som skapar individens bild av kärlek? Vilka normer styr känslorna? Vad är kärlek egentligen?

Är kärlek en kemisk/elektrisk process i hjärnan utom kontroll för individen? Är kärlek någonting magiskt givet från gudar som bara fungerar enligt givna ramar som det råder konsensus om? Eller är kärlek en social konstruktion? Är kärlek ett val? Kan det valet styras? Har man som individ något ansvar för valet? Om känslor är okontrollerbara, varför är de det? Varför accepteras att känslor inte går att kontrollera? Varför är det så skitnödigt att problematisera känslor, särskilt då ”fina” känslor som kärlek i alla dess former?

Visst, många kvinnor stannar kvar, istället för att gå efter första (fysiska eller psykiska) slaget av rädsla för någonting värre. Men förmodligen lika många stannar kvar för att de har fantasier om att de kan förändra den galna mannen. Dessa fantasier, vilka föreställningar om kvinnlighet bygger de på? Moderskänslor? Skönheten och odjuret-syndrom? Kärlek?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: