Reflektioner kring begreppet ”Tvingande empati”

K-O Arnstberg dekonstruerar och problematiserar det politiska knepet ”empati” Ni vet det som Reinfeltaren ”vädjade” till och som verkar ha gått hem efter hans opinionsdesperata utspel i lördags om vi ska tro senaste undersökningen. Väl värt en läsning för att förstå lite av vad propaganda handlar om och hur man styr massan enklast.

Invandring och mörkläggning

Gunnar och jag sökte i går förklara hur såväl makthavare som journalister och en majoritet av medborgarna tänker, med hjälp av tre olika akademiska teorier: Frankfurtskolans, postkolonialismen och postmodernismen. För att denna modell för tänkandet ska aktiveras behövs det emellertid en kraft som väcker den till liv, en ”trigger”. Journalister är väl medvetna om det, inte bara när de väljer vilka nyheter de vill föra fram utan också när de väljer formen för sina budskap. Om det handlar om hemska händelser, krig och elände där journalisterna själva blivit upprörda och vill väcka samma känslor hos sin publik (gäller i synnerhet i teve), så är det effektivast att visa hur barn lider. Helst ska de också gråta. Ett barn som fått sina föräldrar mördade och gråter i våra teveapparater drabbar oss mediakonsumenter som ett knytnävsslag i magen. Vi kan inte värja oss. Empatin är tvingande.

Ett annat exempel på tvingande empati:…

View original post 2 056 fler ord

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: