OM HAT, HOT, INTEGRITET OCH MOD

Läste en fantastiskt bra text på facebook från en som kallar sig ”Brasklapp” och som jag helt oblygt klipper och klistrar in här för texten förtjänar att nå ut till fler än facebookare. En lång text, men just därför läsvärd:

Hat. Överallt hat. Hat och åsiktsförtryck. Fel åsikter ska hatas. Men framför allt ska de medmänniskor som uttrycker fel åsikter hatas. Hatas och tystas.

Hatet kommer främst från den vänstern, men också från vissa vänsterliberaler och – vilket kanske smärtar mest – från helt vanliga medmänniskor som inte har kunnat eller vågat stå opåverkade av det istäcke av hat och tystnad, som har bretts ut över Sverige. Från medmänniskor, som idag lättare avhumaniserar sin meningsmotståndare, än orkar försöka förstå varför denne tycker annorlunda. Från medmänniskor, som hellre förskjuter en förälder, ett syskon eller vän, än orkar göra skillnad på sak och person. Från medmänniskor, som med hänvisning till demokratisk värdegrund och allas lika värde försöker utestänga meningsmotståndare från arbetsplatser, fackförbund och ideella organisationer. Från medmänniskor, som stämplar varje rättfärdig kritik av islam och islamism som rasistisk islamofobi, men samtidigt försöker tysta var och en som offentligt vågar bejaka essensen av den kristna tron.

Den som offentligen tar ställning för Sverigedemokraterna är kanske mest av alla ett lovligt byte för hatarna. ”Mitt engagemang runt SD och kritiska skriverier om invandringspolitik, svensk korrekthet och islam har lett till avståndstaganden från delar av familj, vänner och bekanta”, berättade nyligen Jan Sjunnesson, redaktör på webtidningen Samtiden.

Många andra som har engagerat sig i SD har liknande erfarenheter, och inte sällan övergår hatet i hot och våld. Inte bara mot aktiva SD-medarbetare, utan mot vanliga sympatisörer. Men hatet träffar inte bara människor med anknytning till SD. Var och en som vågar utmana gällande statsideologier, må det vara massimmigration, mångkulturalism, islamisering eller könsmaktsordning, kan räkna med att få sin person bespottad och sin rygg piskad i offentlighetens gatlopp.

Ve den som ifrågasätter feminism. Per Ström var oklok nog att ifrågasätta den feministiska dogmen om könsmaktsordning. På det följde hat, hot och hån tills Ström lämnade debattscenen. (http://www.svt.se/opinion/efter-hot-och-nidbilder-tar-jag-nu-farval-av-genusdebatten). Ve den som kritiserar de antidemokratiska och könsdiskriminerande sidorna av politisk islam. Alla vet vad som åsyftas. Säkrast är att inte säga mer än så. Ve den som påtalar de allt större och okontrollerbara problemen med det mångkulturella samhället, eller de skenande kostnaderna för immigrationen. Säkrast att inte säga något mer om det heller.

Ve den som offentligen försvarar kärnfamiljen och den kristna tron. Det gjorde Marcus Birro. Det skulle han inte ha gjort. ”När jag går på gatorna känner jag mig hotad. Jag möter människor som vänder sig om spottar på gatan när jag passerar. Jag möts av avföring utanför ytterdörren. Jag får blickar som hade dödat om de kunnat. Jag blir påsprungen med flit av unga kvinnor på trottaren. Jag lever i ett land som tagit tusen kliv ifrån mig.” (http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/jaccuse/).

Marcus Birro provocerade. Han berättade offentligt om sin omvändelse och förtröstan på Jesus Kristus. Då går man inte säker i Sverige idag. Prästen Helena Edlund provocerade också. Hon argumenterade offentligt för att Svenska kyrkan skulle upphöra att aktivt bedriva vänsterpolitik och relativisera kärnan i den kristna förkunnelsen. Hon ville att Svenska kyrkan skulle lägga fokus på tron på Gud, förtröstan på Kristus och kärleken till sin nästa. Då slog det kompromisslösa hatet till. ”Ryggarna har bokstavligen vänts mot mig”, berättar hon i sin utlämnande bloggdagbok. ”Det kyrkan förkunnar om förlåtelse, människovärde och bemötande gäller inte alla. […]Det finns inte plats för drömmar längre, inte plats för rakryggat ställningstagande, inte plats för idealism. Jag önskar att det inte heller fanns plats för längtan. Men jag längtar.” http://helenaedlund.blogspot.se/2014/08/168-langtan.html). Det Helena Edlund längtar så innerligt efter är att få predika igen. Att få tjäna Gud och en församling, att få känna gudstjänstfirandets gemenskap. Men hon har ingen församlling längre.

Jag känner inte Jan Sjunnesson, men jag uppskattar Samtiden. Det är viktigt med flera perspektiv. Jan Sjunnesson gör en viktig insats för en intellektuell mångfald.

Jag känner inte Per Ström och jag tog aldrig del av hans tankar. Kanske skulle jag inte dela hans åsikter. Men det gör mig rädd att han inte fick uttala dem ostraffat. I Sverige. I mitt land.

Jag känner inte Marcus Birro. Men jag uppskattar hans klokhet och hans rakryggade mod. Varje rad han skriver betyder något. Jag hoppas att han aldrig tystnar.

Jag känner inte Helena Edlund, men jag önskar att jag hade möjligheten att säga henne, att vi är så många som vill vara hennes församling. Säga henne att vi kan trotsa hatet och bejaka det goda inom oss. Säga henne att hon kan skriva sin predikan för alla oss, vi vanliga människor som så gärna vill lyssna. Jag bekänner mig inte som kristen. Men jag skulle lyssna på henne med andlighet. Varje ord. Det är snart advent. En särskild tid. En webkamera kunde vara allt som står mellan henne och hennes största församling någonsin. Vi är många härute. Vi finns och vi skulle lyssna. Innerligt. Jag vet att jag bara drömmer, men advent är en tid för hopp.

*

Hur kan det ha gått så här illa? Och kanske viktigare: vad kan man göra? När jag funderar över den senare frågan kommer jag ofta att tänka på ett kapitel ur en bok av den gamle folkpartiledaren Per Ahlmark, som genom hela sin aktiva tid utmärkte sig som en kompromisslös försvarare av demokrati och yttrandefrihet och en skoningslös kritiker av fascism, kommunism och islamism. För detta blev Ahlmark hatad och bespottad av den samlade vänstern med exakt samma slags hat som möter oss idag. Men Ahlmark ryggade aldrig tillbaka. Aldrig. Hans bok ”Vänstern och tyranniet” borde läsas av alla, liksom dess uppföljare ”Det öppna såret: Om massmord och medlöperi”. Ur den senare har jag hämtat nedanstående text. Jag ger här ordet till Per Ahlmark.

”I en intervju fick Albert Camus en gång frågan: vilken mänsklig egenskap värderar Ni högst? Hans svar: ’Det är en blandning av intelligens och mod, som är ganska ovanligt och som jag tycker mycket om’. Jag har tänkt på de orden några år nu och börjar tro att jag förstår något av dem. Det är inte enfalden som förstör ett samhälle. Bärarna av den egenskapen saknar i regel kraften att förändra. Det är inte heller intelligensen som räddar ett samhälle. Så många av de begåvade seglar med vinden.

Det viktiga ögonblicken, tror jag Camus menar, är när intelligenta människor struntar i förhärskande opinioner och öppet redovisar vad de själva har tänkt. Även när reaktionerna blir besvärande vidhåller de sin övertygelse, och motiverar hur de nått fram till den. När angreppen duggar eller när tystnaden brer ut sig runt dem, när inkomster och stipendier sinar, spalter och talarstolar stängs, också när vänner vänder dem ryggen och gamla allierade knyter nya band med rörelsen i tiden – de män och kvinnor som Camus här syftar på finner det helt naturligt att även då stå fast vid sina egna åsikter.

Camus kallar det ’mod’. Kanske bör det ordet reserveras för dissidenter i en diktatur. Ett annat begrepp som passar bättre är ’integritet’. I sin strid om kommunismen med Sartre och andra belyste Camus i sitt eget liv vad han troligen menade. Numera tänker vi mest på hur uppburen denne författare har varit. Vi glömmer hur isolerad och attackerad Camus blev under de år då han bröt med tidningar och intellektuella som ’förstod’ Sovjetunionen.

I dag är det naturligtvis Camus som framstår som en förebild, medan Sartres anseende som politisk agitator och filosof har eroderat. Framför allt får de som ekade Sartres fördomar om bolsjevismen stå där med skammen. Ty de tänkte inte själva. De följde profeten för dagen även när denne svek de viktigaste av ideal.

Jag inleder den här boken med några av Camus anteckningar från år med tysk ockupation och början av det kalla kriget. ’… koncentrationsläger ska kallas för koncentrationsläger även om det rör sig om socialismen. På ett sätt kommer jag aldrig vara hövlig.’

I moraliska kriser är ’hövlighet’ en dygd som lätt överskattas, ibland är den destruktiv. viktigare än att vara artig mot dem som löper med frihetens fiender är att övslöja dem. Om vi ställer den motsatta frågan – vilken egenskap värderar du lägst? – så blir mitt svar en omkastning av Camus ord: blandningen av intelligens och hållningslöshet, den tycker jag illa om.

Naturligtvis jämför jag då inte med de självklara ruggigheterna – total brist på medkänsla, uppenbar grymhet, eller liknande. Jag tänker på den typ av karaktär, som kan locka folk att flockas kring tidsandans sadister där borta, och deras advokater här hemma, och därmed gör dessa ännu mäktigare.

Enfaldens män och kvinnor kan vi nog stå ut med också när de gör sig breda. de kommer snart att avslöjas och tråka ut också sina vänner. Men begåvade människor, som samtidigt är karaktärslösa, är långt farligare. De kan utföra konster som gläder delar av publiken, medan de drar bort intresset från den scen där allting avgörs.

Intelligenta som saknar mod är ofta duktiga på att dölja hur hariga de är. De tar gärna en skenstrid, där nästan alla hurrar, för att slippa ge sig in i en verklig kamp på fält som är minerade. Ibland låtsas de förnya tidens lära just i det ögonblick när många börjar efterlysa en oförarglig renovering.”

*

Så långt Ahlmark. Jag tycker mycket om att läsa de där raderna och jag tycker att hans kritik av sin samtids fega medlöpare till debattörer på många sätt lika väl skulle kunna användas på vår tid. Jag skulle dock vilja nyansera han åtskillnad mellan integritet och mod. Visst visar t.ex. journalister som Per Gudmundsson, Ivar Arpi, Marika Formgren, Sakine Madon, Bitte Assarmo och andra stark integritet. Bloggare som t.ex. Johan Westerholm – Mitt i Steget och Tino Sanandaji visar också stark integritet. Många privata aktörer på Facebook som t.ex. Alexander Kieding och andra visar stark integritet. Nalin Pekgul visar stark integritet i in kamp mot islamismens etablering i Sverige. Sara Mohammed visar integritet i sin kamp mot hedersvåld.

Per Ahlmark spar egenskapen mod till diktaturens dissidenter. Jag vill emellertid påstå att läget i vissa delar av Sverige idag är sådant, att det inte alltid är möjligt att skilja mellan integritet och mod. Jag skulle kunna ge flera exempel på personer som uppvisar både integritet och verkligt mod. Men jag ska bara nämna en person. Min vän Anahita Solimanaznavi. Den integritet som hon visar, vore, utifrån hennes egna förutsättningar, helt omöjlig utan ett mycket stort mod

3 svar to “OM HAT, HOT, INTEGRITET OCH MOD”

  1. SaycinNimos (@SaycinNimos) Says:

    Tänkvärd text. Varje gång jag lyssnar på snacket om hur viktigt det är med mångfald(nu senast bland SR:s korrespondenter) slår det mig att det bara handlar om etnisk sådan.

    När det gäller ideologisk och politisk mångfald för att få in fler perspektiv lyser mångfaldsvurmaren med sin frånvaro.

  2. Navigare Says:

    Jag har tagit avstånd från min äldsta vän som i det fördolda arbetat för mångkultur och mot svenska folket. Hon har utländsk bakgrund men är perfekt anpassad i det svenska samhället. Ändå har hon valt att befrämja utländska seder och bruk samtidigt som hon tagit avstånd från svenska. Jag lät lura mig flera år men så småningom avslöjade hon sig. Så lita inte på dem, det säger jag.

  3. Anonym Says:

    Mycket bra. Tack för stöd. Jag behöver det… M Birro


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: