Att invandra…

När jag skriver så skriver jag ur ett invandrarperpektiv, då jag själv är invandrare.

Expressen har en intressant artikel om oss finnar som kom hit under 60 och 70-talet. Likt Birgit Välimäki i artikeln beskriver sattes även jag rakt upp och ner i en svensk klass några dagar efter att vi landat från båten och fick klara mig bäst jag ville. Det var, så här retrospektivt, ingenting märkligt. Själv mådde jag varken bu eller bä av detta. Man var en unge och trodde att det var så det var så man anpassade sig och gjorde det bästa av situationen.

I början förstod man naturligtvis ingenting av vad läraren sa. Hon gjorde så gott hon kunde med den situation hon försatts i. Och hon gjorde det bra. Jag minns att det var mycket teckenspråk och små teckningar hon förklarade saker och ting med. Särskilt boken om Li och Lo älskade jag trots att jag inte förstod ett ord. Men eftersom man är ett barn och ens hjärna är i turbomode vad gäller inlärning så tog det inte länge innan jag började förstå svenska. (sen att hela familjen – på kvällarna – och helt frivilligt utan några som helst bidrag eller bonus efter skolan och arbetsdagen, gick på svenskakurs gjorde väl inte saken sämre) Det fanns svenska kompisars familjer, av egen fri vilja (inte något påtvingat påbud från moralkärringar i makten) tog sig an oss och lärde oss hur det funkade. Vad som var ok och inte i en svensk kontext.

Trots att Finland ligger oändligt mycket närmare Sverige kulturellt och historiskt, jämfört med dagens invandrare från Långtbortistan, så fungerade inte kulturen på samma sätt i Finland som i Sverige och det fanns sociala koder man var tvungen att lära sig. Eller ”tvungen” är fel ord; man ville lära sig den nya kontexten. Det var bara naturligt att anpassa sig till det nya. Det fanns då mig veterligen inga finnar (eller andra ur andra invandrargrupper då) som försökte tvinga Sverige att bli som hemlandet. Vi invandrare skötte oss själva, försökte inte blaffa svenskarna i ansiktet med våra seder och bruk. Vi integrerades helt utan maktens ”hjälp” ungefär så som alla invandrare gjort i alla tider. Detta trots att vi kom i så stora massor. Varför invandringen har såna enorma problem, eller som ordet idag förskönas; ”utmaningar”, idag beror enligt mig endast på att makten blandat sig i människors naturliga fallenhet för invandring och invandrare.

Det är inte på något sätt förvånande att situationen ser ut som den gör idag. Problemen är en direkt konsekvens av förd invandringspolitik och, inte minst, den konstruerade föreställningen om ”det mångkulturella samhället”, vilket är en teoretisk konstruktion född i en kulturmarxistisk tankevärld.

Jag är idag, efter att ha sett resultatet av PK, innerligt glad och jag tackar alla gudar för att jag slapp etniska svenskar som skulle hjärntvätta mig om hur synd det var om mig. Jag får obehagliga rysningar av bara tanken på hur jag hade blivit som människa genom en sån assimilering till PK. Då hade jag idag förmodligen skrivit om hur svenskar är ”rasister” och ”främlingsfientliga” för att de vill ha lika stor rätt att bevara sin kultur och identitet som folk från MENA och som är kritiska till massinvandringspolitiken.

2 svar to “Att invandra…”

  1. Pica pica Says:

    Jag har faktiskt upplevt det du beskriver (i Södertälje) hur många finnar, italienare och greker kom hit för att arbeta. Men skillnaden är att dina föräldrar inte förbjöd dig att umgås med svenskar eller hemska tanke gifta dig med en svenska. Inte heller sa de till dig att du som finne stod högre och hade bättre status än svenskar och därför inte behövde följa svenska seder och bruk. Ungefär där har du skillnaden. Men de flesta som kom då anser sig inte som offer som man måste tycka synd om. Det de åstadkom gjorde de av egen kraft och vilja.

    Hur i all världen har det blivit eftersträvansvärt att bli ett offer, någon att tycka synd om?

  2. Varg i Veum Says:

    Ja du Pica pica, jag har också förundrats över att det är så populärt att uppleva sig själv som ett offer. Och det beror nog på att socialismens vurmande för de som de dömer ut som ”svaga” skapat en offerkult(ur)

    Jag blev ett tag lite mobbad i skolan för att jag var finne. Det var i en skola (klass snarare) där vi finnar var betraktade som någonting underlägset. När jag såg filmen Django av Tarantino så kände jag igen mig lite i de två negrernas slagsmål som de tvingades till av Di Caprios rollkaraktär.

    Det väckte ett minne från 5:e klass där svenskarna hetsade oss två finska killar att slåss mot varandra. Jag kommer inte ihåg anledningen till att vi slogs men kommer ihåg att vi påhejades av klasskamraterna och de hojtade någonting om att ”kom och kolla när finnarna slåss” och skämt om att vi skulle ta fram knivarna.

    Då tänkte jag naturligtvis inte på den aspekten utan det var bara ett vanligt slagsmål mellan två killar och vi gick vidare i livet. Hade Sverige haft ett sånt samhälle som tyvärr Sverige är idag så hade det funnits etniska svenskar som hade ”kämpat mot rasismen” eller något och aldrig låtit mig vara annat än ett offer för ”strukturell rasism” som det heter idag. Istället sket alla i det och livet gick vidare och satte inte några bestående spår hos mig eller killen jag slogs emot och som fick oss att hata Sverige och svenskarna. Nu anses det helt normalt att varje liten oförrätt som en invandrare kan råka ut för handlar om svenskarnas ”rasism” och ”främlingsfientlighet”


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: