Lite ”kulturrasism”

Som alla sk ”antirasister” som till äventyrs läser annat än aftonbladet och förirrar sig till min blogg torde känna till så är många av oss sk ”kulturrasister” Med det menas att man är en ”rasist” om man inte älskar (vissa) kulturer och alla dess kulturyttringar. Vi som inte tror på myten att människor överger sin kultur bara för att de flyttar till ett för dem totalt främmande land med totalt främmande kultur är sk ”kulturrasister”. (en kulturrasists motsvarighet på vänsterkanten är ”åsiktsrasist” kan man säga, eftersom vi nu håller på med trams i debatten😉 )

En annan ”kulturrasist” är en Tove Karlsson som på nära håll och relativt länge upplevt den kultur som vi påtvingas av makten. Läs hennes reflektion om kulturen, synen på livet och människor, som inte lämnas hemma utan förväntas bevaras här i det multikulturella experimentets namn.

Från Fria Tider:

Jag tillbringade sommaren 2005 i Syrien, i huvudstaden Damaskus. Där bodde jag på ett vandrarhem mitt i staden och i en mestadels kristen förort som heter Jaramana. Känner ni igen namnet beror det antagligen på att det var en explosion där för några år sedan där flera tiotals människor dog. Explosionen skedde på huvudgatan, där det fanns en restaurang där man kunde köpa hummus och foul i plastpåsar och där enbart män syntes kring borden. Jag studerade arabiska på Damaskus universitet som låg på andra sidan staden. Med lite god vilja kunde jag promenera hela vägen dit. En tvåmiljonersstad blir inte större än så när tillräckligt många människor bor inklämda i tillräckligt små lägenheter.

Med den pågående folkvandringen från arabvärlden till Europa är frågan om arabers och västerlänningars förmåga att leva tillsammans mer aktuell än någonsin. Det pratas om arabers oförmåga och ovilja att anpassa sig till den västerländska kulturen, men det motsatta kan vara minst lika sant. Så var det åtminstone för min del. Vid 20 års ålder gjorde jag ett försök att anpassa mig till livet i Damaskus – och misslyckades totalt. Inte på grund av klimatet, inte så mycket på grund av stadsplaneringen, även om jag tänkte på döden varje gång jag korsade en väg, utan på grund av den sociala miljön. Sättet människor förhöll sig till varandra, och till mig.

Det underlättade förstås inte att de flesta människor vid en första anblick uppfattade mig som en rysk hora, alternativt en rysk lyxhustru. Inte på grund av hur jag klädde mig. Sådant anpassar man överraskande snabbt alldeles frivilligt och nästan spontant. Det tog mig inte många dagar att börja känna mig naken i bara axlar och knälång kjol när det i övrigt inte syntes ett blottat underben i hela Damaskus. Det var mina anatomiska företräden och mitt sätt att röra mig ensam till fots som fick folk att tissla och tassla om ”Rusia” när jag passerade. Varför folk spekulerade högljutt om min nationalitet varenda gång jag gick på ett visst ställe förstod jag förstås inte. Men det var så mycket annat som jag inte förstod, att det var ett mindre problem i sammanhanget.

Fortsätt läsa resten här

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: