”Allt för Sverige” Oikofobernas värsta mardröm startar igen

Det är ganska uppseendeväckande att denna serie, som visar vita orasifierade människor som älskar och vill lära sig mer om Sverige och sitt ursprung, fortfarande sänds. På söndag startar det. Har det varit för lite twitterstormar eller vad? Jag misstänker att oikofoberna i twittervänstern sitter och ”mår illa” eller ”gråter” i vanlig ordning när någonting så hemskt som kärlek till ett ursprung som inte är från mellanöstern visas upp, det var ju inte så det skulle vara.2014-10-13_19-02-52

Annonser

Den om de socioekonomiska faktorerna

Detta blir ett långt inlägg då jag som vanligt först vill redovisa hur jag bygger upp mina åsikter. Men ha tålamod. Den som inte orkar läsa harangen kan hoppa till rubriken: ”Problemet” direkt.

I invandringsdebatten får vi ofta höra att eventuell högre brottslighet i landet ska hänvisas till de socioekonomiska faktorerna. Teorin om de socioekonomiska faktorerna bygger på tanken om att folk begår brott för att överleva, för att de är fattiga och inte har arbete, mat eller bostad för dagen. De kanske har barn som svälter och som de vill ge mat. De har då alltså bara brott att ägna sig åt.

Det anses bygga upp en misstänksamhet mot dem som har allt de inte har och de vill ha det också. Denna misstänksamhet, eller vad man ska kalla det, får dem att tappa människorvärdet. De våldtar, mördar, stjäl osv. för att de är tvingade till det av samhället som inte ger dem möjligheter att utveckla sig själva. I Sverige är det nu inte så att de behöver svälta eller inte ha tak över huvudet (för den absoluta majoriteten av alla ”fattiga” åtminstone.) I Sverige kan man väl säga att de fattiga inte har det materiellt lika bra som de som inte är fattiga enligt den svenska fattigdomsdefinitionen. Den fattige känner att denne inte har samma chanser som hon upplever att de som inte är fattiga har.

Detta, plus föräldrarnas, pga. sin fattigdom då, uppgivenhet gör att många av de fattigas barn inte känner motivation att utbilda sig för att få det bättre och så fortsätter cirkeln. De känner att det är enklare och mer rationellt att begå brott mot samhället (som ju inte tar hand om dem). Det blir en slags mer eller mindre omedveten protesthandling mot dem som enligt många kommunister och andra socialister ”förtrycker” en.

Fattigdom enligt svensk definition och i svenska förhållanden beror på att de fattiga inte har arbete, att de tvingas leva på bidrag. Detta genererar då detta utanförskap som är roten till det onda enligt den socioekonomiska förklaringsmodellen. Om alla bara hade arbete, för arbete är ju alla människors högsta dröm för att känna sig som människor har jag förstått, så skulle vi knappt ha någon brottslighet eller ”utanförskap”.

Jag strippar här för diskussionens skull medvetet bort mina sk  ”kulturrasistiska” faktorer som jag menar finns och koncentrerar mig på de socioekonomiska anhängarnas teorier så som jag uppfattat dem.

Problemet

Problemet med invandringspolitiken som jag ser det är helt enkelt detta:

Den brottslighet, de negativa effekter som vi i väst har beror då på dessa socioekonomiska faktorer. Människor är fattiga och har inget jobb. Detta föder ”utanförskap” som gör att de nya invånarna inte känner sig ”hemma”. De känner sig inte ”välkomna”. De känner sig inte som ”svenskar” De känner sig ”utanför”.

Frågan blir då varför ”får” de inga jobb?

Beror det på att svenskar är rasister som inte vill anställa en del av vissa sorters invandrare (dvs de som inte ”får” jobb)? De invandrare ur vissa klsrt urskiljbara grupper som inte ”får” dessa jobb är utsatta för sk ”strukturell” rasism. Vilket i klartext betyder att etniska svenskar är rasister utan att veta om det.

Eller kanske beror det på att det inte finns jobb nog? För tro det eller ej, det finns även etniska svenska människor som inte har jobb! Med ”jobb” i denna mening menar jag arbeten som passar komptensen.

Kanske det beror på det sk ”klasshatet”? Jag menar nu inte hatet som socialister står för, utan det upplevda hatet som samhället står för enligt dem. Att ”lägre stående” människor ska hållas kort och i fattigdom för sakens skull, för nån slags rikemanskulturs skull?

Kanske beror den sk ”strukturella rasismen” på rädsla från arbetsgivarnas sida? Låt oss ta en fanatisk muslim som exempel bara för att den är så uppenbar. Dessa bär ju som bekant ofta slöjor och vägrar ta folk i hand för att de väljer att tolka sin religion så. De väljer faktiskt att tro att deras gud har sagt till dem att de måste bära slöja eller inte ta folk av det motsatta könet i hand. Detta val, såtillvida de inte är rena zombies som inte kan tänka själva, utgör då ett hinder för arbete i en annan kontext som de själva är vana vid.

Vad skulle denna rädsla hos arbetsgivare bero på? Är den befogad? Jag skulle vilja påstå det. Det innebär onödiga problem för en arbetsgivare vars främsta drivkraft är en inkomst av dennes arbete. Inte att tillgodose myriader av olika religiösa val. Arbetsgivare hålls faktiskt ansvariga för vad deras anställda kan tänkas säga eller göra mot andra anställda. Vill man ha dessa artificiella problem om man vill ägna sig åt det man själv tycker är viktigt – dvs att driva sitt företag med de mål man har?

Den korta varianten av hela denna långa harang är en simpel fråga:

Är det så vist att ha en invandringspolitik som skapar utanförskap, som skapar arbetslöshet, som skapar kriminalitet, som skapar slitningar i samhället?

Oproblematiserat om Katalansk nationalism i media

Satt för ovanlighetens skull och tittade på morgon-TV på SVT och där diskuterades Katalonien och dess önskan att bli självständiga från spanien nu när det inte gynnar dem så mycket längre i den ekonomiska krisens skugga.

Carlos Rojas var inbjuden att prata om det. Han svängde sig med uttryck som ”kulturell identitet” som katalonerna vill bevara. Det var väldigt lite (dvs inget)  ifrågasättande av nationalismen i Katalonien. Inget om populister  eller Hitler. Inget om gränser som hindrar multikultur, inget om ”vi och dom” -samhälle. Men framförallt inget om ”vad är katalanskt?” eller ”det finns ingenting specifikt katalanskt” som vi är så vana att höra när det handlar om svensk nationalism. Samma slags inställning finns det när dt handlar om t.ex. kurder runtom i mellanöstern. Dessa nationalister vill precis som de svenska bevara sin ”kulturella identitet”

Inga av denna sortens tongångar kunde man höra i diskussionen i morse när det handlade om Katalonien, tvärtom så verkade han vara positiv till separatisterna som då skulle få ”bevara sin kulturella identitet”

Det kommer säkert att rapporteras mer om katalonien, så mitt tips är att tänka på det när ni läser om olika slags frihetsrörelser som vill bli självständiga från ditten och datten runtom i världen och särskilt då när det pratas om ”kulturell identitet”. Jämför hur det rapporteras med hur svenska motsvarigheter rapporteras. Det finns som bekant svenska nationalister, men även andra, som inte anser att den påtvingade multikulturen är särskilt svenskt och vill ha självständighet från den för att kunna bevara sin ”kulturella identitet”.

SvD

Känsla och förnuft i Sverige

Dagens nyheter har en mycket intressant artikel som är inne på det ämne som jag ofta hänvisar till i mina inlägg och enligt mig är den största orsaken till att samhället ser ut som det gör. Det här med ”känslor”. Jag hävdar att känslor har tagit över förnuftstänkandet igen, iaf när det gäller invandringspolitik. Det handlar inte om att skapa en politik som är baserad på förnuft eller pragmatik, det handlar om känslor.

Det är dags att börja problematisera ”känslotyranneriet” som jag vill kalla det. Det är när vissa människor använder sina egna känslor som måttstock. Det jag ”känner” är det som är rätt, särskilt om många andra ”känner” samma sak. De som inte känner som jag är ”dom” i ”vi och dom”. Politiker har förvisso alltid spelat på populistiska känslor för att vinna val, inte så mycket för att de vill det egentligen tror jag, utan mer för att den stora massan är lättast att styra med känslor. Känslor ger snabbast reaktion åt det håll man vill styra. Det illustreras tydligt av debattklimatet som Sverige domineras av i nämnda fråga.

Visst är det bra att man använder sitt känsloliv som resonansbotten i olika frågor, men jag anser att det inte finns mycket balans, allt handlar om känslor så pass att det gått till våldsam överdrift, t.ex. vänsterns känsloutspel i olika former av sabotage av andras yttrandefrihet, och riskerar att kasta det moderna samhället århundraden tillbaka i mörkret där den som är starkast har de ”bästa” känslorna. Eller varför inte 80 år tillbaks i tiden?

Nazistiska IKEA

Logo of Ikea. Drawn by Mysid on a PNG original...

Image via Wikipedia

Hela den här moralpaniken som återigen drabbat de perfektaste av svenskar är ju för komiskt. Alltså här har vi en människa som ”beundrar” någon. Det vi fått veta är att Kamprad tyckte att den gamle nazisten ”var en stor människa”. Har letat på Google men inte fått fram nån mer info om det var den nazistiska gärningen hos Engdahl som han beundrade.

Jag menar liksom…wow. Vari ligger problemet att ”beundra” en annan människa? Vilka konsekvenser för universum får det i hjärnan hos de som är ”bestörta” och ”ska sluta handla på IKEA”? Vad har det för påverkan på nazismen idag? Att ungdomar som ser upp till kamprads entreprenörsanda känner att ”ja, det här med nazismen kanske inte är så dumt ändå”? Attt kamprad i hemlighet har startat en nazistisk armé med alla miljarder som han tjänat på IKEA? Alla anställda på IKEA måste ju vara nazister eftersom de jobbar på ett företag som grundats av en nazist. Och alla som inom en månad, eller hur lång uppsägningstid de har, inte slutar på IKEA bevisar det. Ja så måste det ju vara om vi fortsätter ”klander genom association” -leken som stora delar av svenskarna är så bra på. Än har jag inte sett nån som öppet kopplat Kamprads beundran till den norska terroristen, men det är ju bara en tidsfråga.

Kanske problemet ligger i att, som jag läste nånstans, att Kamprad ”hycklar” när han inte har berättat allt? Snarare än att han ”beundrar” Engdahls nazistiska arbete? Kamprad, som så många människor speglar sig i, kanske är det så att besvikelsen blir extra stor om de i den speglingen ser någonting som de själva mer eller mindre medvetet vill hålla dolt? Nazifobin måste ju komma någonstans ifrån.

Ska man förresten verkligen klandra Kamprad för vad han gjorde som barn? (enligt uppgift var han 17 år när han blev nazist) Vi vet ju vad utanförskap och fattigdom driver människor till. På den tiden var det inte heller lätt att inte ha det lika bra som de rikaste. Igår blev man nazist idag kastar man sten på dem som försöker hjälpa till och bränner bilar…..

På det humoristiska forumet Flashback finns en rubrik som jag skrattade gott åt:

”Ingvar Kamprad var ”nazist” hur upprörda blir vi?”

Signaturen Micke_Hs har nog bästa förslaget på hur Kamprad ska sluta bli verbalt stenad av de moraliskt högre stående:

Jag tycker att han ska be om ursäkt minst en gång till

DN SvD

EX AB

”Satan” träder fram

Så ser nog många på en av dem vars tankar inspirerade den norske terroristen har valt att offentliggöra sig. Antagligen för att han kan internet och vet hur relativt enkelt det är att ta reda på identiteter från nätet för den som orkar anstränga sig lite. Utan någon som helst tvekan så hade killen fått sparken ögonaböj om han jobbat i Sverige och hatdemonstrationer mot ”högerextremismen” hade anordnats av de som tänker så som man måste tänka.  Även om det är i Norge, som ju de flesta vid det här laget känner till är mer vuxet än majoriteten av svenskarna  i dessa sammanhang, så räcker AFA-kidsens veckopeng, A-kassa eller socialbidrag att åka till Norge med.

Själv kände jag bara till nicket ”Fjordman” och kanske läst nåt enstaka som han skrivit (får kolla om han har nåt att säga) men vi kan lugnt konstatera att det inte bara är ”överrepresentationen av arbetslösa lågutbildade vita tonårspojkar” som inte håller med problembeskrivningen som de som är besatta av normen hojtar om utan vill problematisera den.

SvD DN AB Exp

Smygrasismen inom feminismen

Bang är en feminsistisk tidning. I den hittade jag denna långa artikel från en invandrad feminist,  Susan Behnam, apropå de etniskt svenska feministernas närmast fobiska rädsla för att tro på sin egen filosofi fullt ut. Jag pratar naturligtvis den fega inställningen till avlägsna kulturers kvinnosyn.

Hon har en mer verklighetsnära inställning till kulturer och dess plats och funktion i samhället de verkar i. Hon säger att när man bedömer en kultur så ska man ta hänsyn till de omkringliggande faktorerna i vilken den frodas. Hon säger att det finns en slags kulturrelativism hos feminister (och vänstern öht)

Alla förslag på mer eller mindre pragmatiska förändring av värderingar hos vissa invandrare anses som ”rasistiska” som är ämnade att göra ”alla invandrare till svenskar”. Dessa värderingar som har vuxit fram i enhelt annan kontext och därför känns totalt främmande för många. Denna väldigt kontextberoende människosyn vill vänstern bevara i ”mångfaldens” namn, vilket låser fast de kvinnor och män som vill ta sig ur förlegade värderingar.

Jag har hela tiden hävdat att de flesta problem som dagens flyktinginvandring för med sig är i grund och botten orsakade av dessa kulturrelativister. Denna artikel bekräftar detta. Jo, jag vet att man gärna läser in sina egna värderingar i texter, men så är det inte bara för mig, utan vi gör alla det. Så kom inte och peka finger här 😉 Hur som helst så rekommenderas läsning från en på ”insidan” av feminsismen.

%d bloggare gillar detta: