Det finns censur och så finns det censur.

Ulf Nilsson har ju som bekant skrivit i den hemska tidningen Dispatch International. De som driver den påstås av sk ”antirasister” hata varenda liten muslim som finns på denna jord, de säger det inte högt men menar på att personerna bakom Dispatch International vill gasa ihjäl alla bara för att de är muslimer. Så den tidningen är inte särskilt opportunt att skriva i.

Snart uppstod debatten om yttrandefrihet. En del sa att hatdrevet mot Ulf Nilson beror på att sk ”antirasister” vill strypa yttrandefriheten medelst censur medan de själva ivrigt förnekar att de är emot att folk uttrycker åsikter.

Vad är då detta censur för någonting? Det tänkte jag vi skulle problematisera idag. Fakta är att censur kan se ut på olika sätt.

Vi har den klassiska censuren så som den manifisteras i de flesta muslimska länder, Kina, gamla DDR o Sovjet där den finns i lagen. Sen har vi den sociala censuren. Det är den vi ser i hederskulturer, sektmentalitet inom religioner och politiska partier, små byar där alla känner alla. Denna mentalitet vill nu mörka krafter införa som norm i det öppna samhället också. Inom dessa grupper så är det en oskriven ”lag” att vissa saker inte diskuteras och de som ändå gör det råkar ut för den sociala motsvarigheten till reaktioner som totalitära staten har mot oliktänkare som inte håller med.

I ett någorlunda öppet samhälle där denna sortens mentalitet är norm kastas inte oliktänkaren i fängelse eller torteras fysiskt för att forma sig efter normen. I denna sortens mentalitet behövs inte det, det sociala stigmat som kommer sig av att bryta normer kan vara nog så effektivt som vapen mot normavvikare. Det går att ge dem sparken (något som till och med en sån som Åsa Linderborg tycker är konstigt!) från sina jobb, det går att utesluta dem från fackföreningar och den upplevda hjälpen som många tror att just de ska få av fackföreningar som Transport bara de betalar för beskyddet. Rädslan för att hamna i normens drev syns tydligt i skillnaden mellan dessa två bilder:

Ett annat exempel på den formen av censur jag pratar om har vi ju i fallet med Dixie Chicks  i USA när de uttryckte en åsikt. Inte heller där var det staten som förbjöd dem att säga vad de tyckte, det var samma sorts mentalitet som vi ser i Sverige idag.

Ulf Nilson har stött på denna tankemur, han har ”gått över gränsen” genom bara det faktum att han, inte skrivit att han vill utrota varenda muslim som finns, utan bara genom det faktum att han skrivit för en tidning som påstås hata varenda muslim som finns bara för att de kan betecknas som muslimer

Att han, en vuxen människa, en journalist som verkat i decennier inte skulle vara engagerad i vad som händer i samhället, inte skulle känt till vad Dispatch International är för en tidning, eller snarare; att han inte skulle ha känt till hatet mot tidningen och de personer som driver den är högst osannolikt. Mer sannolikt är att han till slut förstått hur den andra formen av censur fungerar och vilka konsekvenser den har för den enskilde. Det finns röster som arbetar för att han inte ska få skriva mer i Expressen bara för att han gått emot normen och valt att publicera sig i en tidning som normen inte tycker om.