Rasism i godhetens tjänst.

Jag läste en intressant uppsats av en Jassim Ahmadi. Jassim ger sig på att undersöka om Sverigedemokraterna är rasister. Jassim säger att h*n ville även utsätta sina egna tankar om SD för en kritisk prövning som motiv till att skriva denna uppsats. I början redogör h*n för olika begrepp och hur SD betraktas i allmänhet, media och andra politiska partier. Uppsatsen bygger på ren textanalys, dvs h*n har läst böcker mot och om SD, intervjuer med ledande Sverigedemokrater och SDs paritprogram som finns på nätet.

När man läser den så slås man direkt av att det inte är så mycket kritik av egna tankar utan mer en bekräftelse på vad h*n tänkt om SD tidigare och att h*n letar efter det som bekräftar den förutfattade synen. Jassim tolkar alla texter h*n läser utefter det filter h*n skapat redan innan. Föga förvånande kommer Jassim fram till att de är rasister. Dock inte biologiska sådana utan kulturella och religiösa rasister. Rasism är ju som bekant ett begrepp som är bekvämt att använda mot allt som man inte tycker om.

Kort sagt kan man säga att Jassim delar den ”tanketeknik” som h*n påstår att Sverigedemokraterna har. Jassims bild av Sverigedemokraterna består av att Sverigedemokraterdelar upp människor och ideologier, kulturer, religioner, människor i bättre och sämre. Enda skillnaden är att Sverigedemokraterna anser att muslimer är ungefär det som Jassim anser att Sverigedemokrater är. Jassim och andra ”anti” rasister gör likadant. Det är bara objektet som skiljer, inte tankevärlden. Jag antar att Jassim anser sig vara en ”anti rasist” och det är h*n säkert, om man nu anser att makten är den som har rätt att definiera vad som är rasism och därmed rätt att smeta detta, (i syfte att förolämpa, förminska, stigmatisera), epitet på dem som är ”dom” i ”vi och dom”. Jassim delar denna världsbild. I mina ögon blir då skillnaden mellan dem Jassim kallar rasister och Jassim obefintlig.