Alkohol förbrödrar…

I helgen var jag på en multikulturell fest med både rumänska romer (tror jag, hade planer och fråga hela kvällen men i mitt smått dimmiga tillstånd glömde jag bort det) och muslimer. Nåja, det var bara en muslim där. Medan vi lät oss väl smaka av de rikliga mängder alkohol och mat ”romerna” bjöd på så diskuterade jag och muslimen om världsproblemen, rasism och islam. Han var ett slags ensamkommande barn, men inte flykting utan fadern bodde i sverige och skaffade svenskt medborgarskap på 80-talet men sedermera efter att han ”lyckats” flyttat tillbaka hem. Fadern hade övertalat honom att flytta till Sverige för att skaffa ordentlig utbildning.

Muslimen sa att han var troende muslim, men han i princip ”lekte av sig” medan han var ung (min tolkning). En förvisso inte så smått hycklande, men på något sätt sund inställning. Vi var rörande överens om att svensk media har en överenskommen politisk agenda. Jag frågade om han upplevt ”rasism” eller ”islamofobi” vilket han sa att han inte hade. Han hade inte känt sig diskriminerad. Han hade däremot identifierat situationer där han borde ha känt sig diskriminerad – om han valt det, men sen sa han nåt som fick mig att mentalt ramla av stolen:

Han förstod att det var ”naturligt” att viss misstänksamhet mot främlingar förekommer. Den påbjudna, nuförtiden svenska, normen som talar om för honom när han ska känna sig ”kränkt” var inte så inrotad i honom trots att han bott här i fyra år. Blev invärtes smått chockad då den någorlunda trogne läsaren av denna blogg vet att det är linje med de tankar jag har. Jag vet ju naturligtvis att det finns fler (invandrare, ja även från MENA) än jag som kan tänka själva och utanför boxen, men ändå blev jag lite chockad av att höra det så öppet IRL.

Angående islam så berättade han att det var hans ”plikt” att försöka övertyga mig om att hitta den ”rätta vägen” men om jag inte hittade den så var det tuff shit för mig. Han skulle aldrig kunna tänka sig att med någon form av våld försöka övertyga mig eftersom jag frivilligt, utan hot av något slag vare sig politiskt eller religiöst, måste välja. Mitt ”straff” kommer inte i detta livet utan det är den dära allah som skickar mig till helvetet, inte muslimer. Så om jag valde att inte lyssna på honom så var det mitt problem, inte hans enligt honom. Jag berättade naturligtvis för honom vad jag ansåg om religion i allmänhet och de tre monoteistiska i synnerhet. Han hade den, faktiskt muslimska, åsikten att en muslim anpassar sig till den främmande omgivningen, precis som koranen förespråkar.

Slöjan, som är mitt favoritexempel, är inget problem, och här chockade han mig igen: eftersom det är en ”feltolkning” att kvinnor måste dölja håret. Han kände inte till någon ”lärd” av dignitet som förespråkar det. Det tycks vara en mediekonstruktion ivrigt påhejad av diverse extremister. Hans tolkning som han lärt sig var att det är ett personligt val, inget som nån allah kräver och sålunda kan slöjan tas av inför karlar, särskilt karlar som inte tror och arbetsplatser. Han var inne på min linje att det är extremism att kräva att andra, det främmande samhället, ska anpassa sig efter islam. Denna tydligen normala uppfattning om islam och muslimer är som bekant ingenting som gammelmedia eller den politiska makten lyfter fram. Det skulle ju ”kränka” extremisterna.

Han blev inte det minsta kränkt när jag ifrågasatte stolligheterna inom islam. Det var som sagt ”mitt problem”. Fler såna muslimer tack!