Myten om diskriminering av kvinnor

Alla känner vi till de ständigt återkommande ”nyheterna” i media, och som man nästan kan ställa klockan efter, om hur få kvinnor det är överallt där det är många män som verkar. Dessa små propagandanyheter pytsas ut i Goebbelsk anda i förhoppningen att om någonting upprepas tillräckligt ofta så blir det sanning.

Inte minst inom kulturen i allmänhet och filmskapande i synnerhet är myten om diskriminering av kvinnor särskilt tydlig. Särskilt när det kommer till regissörsyrket.

Den första frågan som dyker upp, naturligtvis, är om det verkligen är så enkelt att det handlar om könsdiskriminering. Det är populärt att hänvisa till det i alla fall. Den svenska genusfeminismen bygger sitt existensberättigande på att få det att framstå som att kvinnor alltid diskrimineras, överallt.

Bloggaren och konstnären Susanna Varis har tittat lite på statistiken på hur könsfördelningen ser ut på de som faktiskt söker sig till mansdominerade yrken. Det visar sig att det är väldigt få kvinnor som gör det och sålunda kan man dra den logiska slutsatsen att verkligheten mer speglar fakta snarare än könsdiskriminering. Inte nog med det så kvoteras kvinnor oftare in, trots att de är så få som söker. Statistiken Susanna tittat på är inom filmbranchen och visar att det inte alls är så att män dominerar för att de kommer in på bekostnad av kvinnorna, det är exakt tvärtom. Det är intressant och notera att inte ens diskriminering kan få normala kvinnor att göra som genusfeministerna säger.

Man kan ju fråga sig hur det ser ut inom andra områden där genusfeministerna kräver att de måste vara minst hälften kvinnor i popyrken för överklassen? Som styrelser och direktörer. ”Diskrimineras” de för att de är kvinnor där också, eller är det så att det inte finns underlag att plocka ifrån? ”Diskrimineras” de när de söker till tekniska utbildningar?

Ta gärna en titt hos Susanna där hon presenterar statistiken.