Medmänsklighetens pris

Efter den mer eller mindre organiserade plötsliga tsunamin av flyktingar och ”flyktingar” som Europa drabbats av så kommer vi allt närmare svaret på frågan jag ställt i flera år: Var går de medmänskligas ”rasistiska” gräns?

Jag har hävdat att det finns en gräns och att vi sk ”rasister” bara har gränsen lite lägre än såna som upplever sig själva som sk ”antirasister” har.

Det visar sig, trots att den enorma sk ”majoriteten” svenskar och utlänningar som bor här i Sverige inte är ”främlingsfientliga” så har flyktingar svårt att få plats i Sverige. I princip inga av antirasisterna har någon större vilja att i praktiken göra någonting adekvat för sina medmänniskor. Det enda vi får höra är att skatterna ska öka så att dessa individer slipper ta ansvar för sina känslor som de försöker påtvinga andra.

I höstas startades en förmedlingstjänst där medmänskliga människor frivilligt fick ange att de kunde tänka sig vara medmänskliga. Jag har inte sett några tecken på att denna medmänskliga åtgärd lockat nämnvärt antal av självupplevt medmänskliga och av kolonial skuld drabbade att frivilligt och på egen bekostnad av bekvämlighet erbjuda människor som inte drunknat i medelhavet någon hjälp. Det blir som lite mer ansträngande att faktiskt göra någonting än att kräva att andra ska göra det åt en.

Nu vill folk i det extrema Miljöpartiet att de ytterst få ”ickefrämlingsfientliga” som kanske kan tänka sig att ta emot flyktingar i sina hem ska få betalt för det. Och naturligtvis medelst beslagtagna pengar. Tydligen så krävs det mutor till de ”medmänskliga” för att de ska vilja offra en del av sin bekvämlighet.