I en debattartikel låter moderaterna berätta att de inte vill att man ska kunna ”stapla bidrag på varandra” och att incitamenten att ta ett arbete därmed måste öka.
Det är ju positivt förvisso, men inte mycket mer än symbolisk och därmed ganska meningslös politik. Grundproblemet kvarstår ju så länge man har en extrem massinvandringspolitik. Och extrem massinvandringspoltik är det så länge man fortsätter att lassa in folk in i detta ”utanförskap” med mer flyktinginvandring.
Jag tror faktiskt inte, och då är jag inte ens en liten kommunist, att majoriteten av arbetslösa är det för att de inte har ”incitament” att arbeta utan mer för att det faktiskt inte finns arbeten som deras kompetens klarar av. Definitivt finns inte de okvalificerade jobben som krävs med en svensk extrem massinvandringspolitik. Därför är det inte särskilt förvånande att regeringens beräkningar kommit fram till att minst 10% av Sveriges befolkning om fyra år kommer att leva i fattigdom och misär, sk ”utanförskap” varav majoriteten är nyanlända som hoppades på det paradis de blivit utlovade. Vad den besvikelsen kommer att leda till ser vi redan exempel på idag.
Det som krävs är att mer eller mindre totalstoppa asyl- och den tillhörande anhöriginvandringen för att sen se till att de som redan finns här får ett drägligt liv. Det håller inte att basera en invandringspolitik på irrationella känslor.